SÄNDEBUDET.
Ert tänkesätt är kändt af hela verlden, Och konung Gustafs störste son har tacksamt, Så högt som någon, aktat dessa känslor, Hvaraf en ringmur slås kring Wasas ätt. Hans aktning, städse stor, har vuxit högre, Om möjligt är, för Eder nu, Claes Fleming. Han vördar denna mannakraft, från hvilken Ej årens lie någon sena bortskär. Han ser i Er ett föredöme af Den viljas styrka, som sitt öde bär, Likt hjeltens fasta arm sitt svärd i striden. Han skänkt mig äran att till Eder bringa En gärd af denna aktning — — —
CLAES FLEMING.
Min är äran. Det öfverstiger, hvad jag kunnat hoppas, Att hertig Carl har afsändt Er allenast I ett så ringa värf, som det Ni uppger. Men jag ej eger rätt att derpå tvifla. Och det mig gläder desto mer, som jag Ej kunnat skörda denna högre aktning, Hvarom Ni ordat, annorlunda än Igenom några tjenster, dem min trohet Mot Sveriges konung mera sökt än mäktat Bevisa sednast. Inte i vittnesbörd Kan gifra mera kraft åt mitt beslut Att stå och falla för min konungs rätt, Än bifall af en furste, som naturens Och mensklig lag har ställt vid thronens fot, Att styrka, stödja den vid hvarje anfall Emot dess oantasteliga helgd Af brottet eller vilseledda sinnen. Stödd uppå grunden utaf denna helgd, Kung Sigismund, Din thron statt städse säker, Som på en kyrkas altare dess prydnad, Hvarefter nidingshanden sednast sträcktes. Men hägnad af Din Farbrors trogna vård, Den trotsar, dubbelt säker, alla skiften.
SÄNDEBUDET.
Det gladt mig högt att höra dessa uttryck, Som göra rätt åt kraften af den furste, På hvilken allt, hvad finnes redligt Svenskt, Sitt bästa hopp om Sveriges framtid bygger. Om Carl ej funnes, skulle detta hopp Förgås i obekanta ödens dimma, Likt båten, roderlös, på oceanen. Carl delar stora männers gudalott: Blott vissheten derom att till de finnas, Förslår att gifva högre mod åt starke Och trygghet åt de svage, hvilka känna Att någon tänker, handlar, står för dem. Det är den trygghet, hvilken stärker hären, När stridens stund är inne, om den litar Derpå att föraren är stor, är hjelte. Det är den trygghet, hvilken lifvar vandrarn, Då han ser solen, fast omätligt skild Ifrån hans låga ståndpunkt, lysa stråten. Det är den trygghet, som så mången känner, Vid tanken derpå att Claes Fleming lefver.
CLAES FLEMING.
Ert sista ord har slappat nerven af Bevisningen, Ni velat föra ut. Och ej jag neka kan, att jag ej delar Fullkomligt denna lära, som Ni hyllar Med samma ifver, som Ni fordom talte Om annat, hvarom förr vi varit ense. Ni tycks nu vänta säkerhet för starke, Liksom för svage, med ett ord: för Staten, Af kraften hos en eller annan menska: Ty endast detta är ju äfven Fursten, Åt den Ni nu afgudadyrkan egnar. Min tro är än, såsom den var, en annan. Högt skattar äfven jag väl kraftens gåfva, Men tror ändock, att hvarje sådan är En möjlighet till godt och ondt allenast. Och frestelsen till ondt är endast större, Der större lott af kraft dertill blef gifven. En trygghet blott, ett värn allenast finnes Mot hvarje nyck utaf en enskilds styrka: Det kunga-makten är, kring hvilken lagen Sitt helga famntag slår, som diademet Sin fasta ring kring kungens panna sluter. För lagen finns ej svaga eller starka: Det endast likar finns, liksom för Gud, Som står så högt, att hvarje skillnad bleknar Bort för Hans dom, och godt och ondt blott väger.
SÄNDEBUDET.
Men kraften, hvarmed kunga-handen knytes, Kan böja spiran till ett bödelssvärd, På hvilket lagen kasta tycks ett sken Af rätt ännu, då re'n det drabbat Långt bortom lagens gränser — —