CLAES FLEMING.
Är det väl Det öfvermått af kraft, Ni känna lärt Hos konung Sigismund, som närt Er fruktan För missbruk utaf kunga-makten; eller Väcks denna bäfvan utaf någon annan, Hvars kraft vill lägga spiran i hans hand Och sedan vigter i en vågskål, som Ej lagens är, men lätt kan lyfta dennas?
SÄNDEBUDET.
Jag vill besvara frågan med en annan. Kan det ej hända, att en konung, hvilken Sjelf vek till sinnes, saknar kraft till ondt — Liksom till godt — lätt finna skulle verktyg, Mer eller mindre kraftbegåfvade, Men städse redo att med tunga-manteln Kringhägna dåd, dem Söderns bravo höljer, Ej utan rysning, under blodad kappa?
CLAES FLEMING.
Den, som har makten, saknar sällan medel Att föra ut sin vilja, som är lagens. Men äfven den, som blott till makten sträfvar, Kan finna redskap lätt, till allt beredde. En konung får dock följa fritt sitt val; Har ingen orsak att det låta falla På andra än de bäste, mest förtjente. Men den, som nödgas att till målet smyga, Han måste gripa till hvad hjelp, som först Förirrat sig uppå hans dunkla stråt. Och ingen undrar derför, att hans redskap Ej handlar olikt den, som tänder mordbrand, I nattens mörker, under menskors hydda, Som slumrat in med frid, men väckas upp Af lågor, ödeläggelse och nödrop. Den hand, som vållat ofärd, drages bort, Liksom ett irrsken slocknar uti kärret. Se'n det har vandrarene vilseledt. Men bördan af den skuld, som tyngder brottet, Ej bör ju kastas uppå deras skuldror, Dem pligten bjöd att släcka mordbrandslågan, Fast endast de uti dess sken sig visa, Och natten höljer nattens första dåd Och den, som det föröfvat, tvår i oskuld I närmsta källa brandens spår från handen.
SÄNDEBUDET.
Din lust att måla ut på nytt dig gripit Med ökad ifver. Svåra tider gjort Ditt sinne bittert. Samma tiders ofärd Med smärta fyller upp den Furstes hjerta, För hvilken du din aktning nyss betygat. Han älskar, äfven han, de goda redskap, Som mäkta ro åt Sveriges rike skänka, Och hägna lagens altare och kyrkans. Dock du, Claes Fleming, ställt dig alltför högt Igenom eget värde och igenom Den tanke, du hos honom om det uppväckt, Att han i dig ett medel skulle söka För fosterlandets frid och för dess välfärd. Han ärar dig såsom en bundsförvandt, Den ypperste i hela Svea land, Som bär i handen svärd, i barmen hjerta. Han tror ej hoppet svika, som försäkrar, Att du med råd och dåd vill bistå honom Vid planerna, som Sveriges lycka kräfver. Ett sådant sinne såsom ditt ej tjusas Af guldets glans och maktens: men så stor Finns ingen dödlig, att han kan utföra De största värf förutan stora medel. Bjud derför endast, och din viljas bud Är äfven Hertigens, den stund du lägger Din hand med gammal vänskap i hans hand; Och allt, hvad han förmår, förmår du äfven, Och hvad han eger, tillhör äfven dig.
CLAES FLEMING.
Det är ej första gången Hertig Carl Har slösat på mig oförtjenta anbud. Hans löftens stegring visar, att hans tro Uppå min trohet mot min konungs sak Har stigit till sin höjd; ty annars kunde Hans löften ej förnyas, och han ej En niding finna inom Sveriges gränser Nog fräck att bära fram till mig hans anbud. Ni bad mig bjuda något. I ett fall, Likt detta, ej det vore mig tillständigt Att bjuda något annat än mig sjelf. Med kropp och själens alla krafter, hembär Jag detta offer åt min konungs farbror, Då han mig aktar värdig ett förbund, Hvars afsigt är att trygga kunga-thronen. En bundsförvändt bör dock ej tomhändt ställa Sig in på mötesplatsen, der förakt Blott skulle möta honom, om han vågar Förutan jemngod styrka visa sig. Berätta derför, hvad Ni sjelf har sett, Och det, hvarom Ni visshet än kan vinna, Förr än Er färd på Ålands haf blir trygg. Säg Hertigen, att Finland, som har lockats Af dolda, dunkla makters lömska svek Att bära afvog sköld emot sin Konung, Är lugnt omsider, lugnt som kyrkogården, När snön sin svepning bredt utöfver den, — Hvari de dödes ro så sällan störes. Hans hjerta skall väl svida vid den tafla, Som Er vältalighet för honom breder. Men han bör trösta sig. Ej hans var viljan Att så det skulle gå, och han ej "rifvit De färger", hvarmed taflan måste målas. Säg honom vidare, att denna här, Som kufvat Finlands djerfva bönder, står Hvar timma redo att till stoft förtrampa De händers vanmakt, som än spörja lust Att söla perlorna på kunga-kronan; Att flottans segel skola svälla snart För östanvindar, hvilka meja bort Hvar krypväxt, som sig ville resa upp Att kasta skugga uppå kungens makt. När sådant budskap Ni kan föra fram Till Hertigen, Er herre, står Ni säkert Välkommen inför honom, som för mig. Emellertid jag hoppas Ni ej vägrar Att bli min gäst på detta slott, tills Ni Med större trygghet börjar återfärden. Och borgens frid skall skydda Er emot Beröringen med folk, som lösa rykten Ha' kunnat stämma oblidt. Och för öfrigt: Besvärligheten, vållad genom trängseln Af allahanda menskor på Er hitfärd, Gör ensligheten för Er högst behöflig, På det att Ni i ostördt lugn må ordna De spridda dragen af Er upptäcktsresa.