SÄNDEBUDET.
Ej utan skäl Ni yfves att förblifva Er städse lik. Jag känner Er igen Också på denna gästfrihet, Ni bjudit Mig oombedd. Jag hoppas likväl, att Ej länge deraf nödgas göra missbruk. Det vissa är, att Hertigen, från hvilken Som Sändebud jag afgått har till Eder, Ej underlåter att i rikligt mått Det öfvermått af omsorg vedergälla, Hvaraf Ni aktat värdig en person, Som inför Er hans egen föreställer. Knappt våren, som ur Sveriges sjöar stiger, Skall hinna sätta sig på deras stränder, För att ur lättad barm dra' efter andan, Förrän Er nye bundsförvandt skall stå Beredd att motta' Er och alla dem, Ni dragit med Er — med ett öppet handslag. Ni vant Er lita mest på egen styrka; Men Ni skall lära Er, att Hertig Carl, Fast han Er aktat värdig ett förbund, Sjelf eger krafter nog, att hvarje trots, Förnärmande hans höghet, trampa neder; Det må då yfvas högt på taggarna Af kunga-kronan, eller uti stoftet, Omkring en simpel riddarsporre, hväsa.
CLAES FLEMING.
Jag är för gammal, att numera lära Mig något synnerligen nytt. Dock tackar Jag Er för den förklaring, Ni mig gaf, Om huru stark sig anser Hertig Carl, Och hvad han tror sig kunna vedervåga. Ett sändebud ju uppfyllt allt, hvad man Af honom någonsin begära kan, När han sin herres rätta mening mäktat Fullkomligt uppenbara. Detta lyckats Er kanske mer, än sjelf Ni kunnat tänka; Och derför bör Ni lätt Er sjelf förlåta, Att minnet så af gammalt som af nytt, Framkalladt genom mig uti Ert sinne, Har satt i svallning Edra känslors ström, Så att ur den uppvräktes ett och annat, Som för Er sjelf Ni kanske velat gömma. Er rätta afsigt likaväl Ni vann, Liksom jag min. Mitt tänkesätt Ni känner. Det är sig likt. Jag känner Ert. Och derför Jag hyser säkert hopp derom, att Ni Er arm skall bjuda åt oss och Ert hufvud, För att bekräfta segern af den sak, Som, rättvis, räkna kan på högre bistånd, Än till och med den djerfve Hertig Carls.
Fleming går.
SCEN VI.
SÄNDEBUDET.
Mot denna klippa krossas hvarje stål, Och klangen utaf guldet öfverröstas Af en, som ljuder högre ur hans inre: Hans evigt enahanda sinnes skarpa guldklang. Beundra måste jag, som honom hatar, Hans fasta viljas hårdhet emot allt, Som verkar smältande på andra hjertan. — — Men ett förhärdadt ondt ej eger väl Mer anspråk på att skonas, än ett annat, Som mindre stelnat under många solhvarf. Och värre klippa till förargelse, Än denne här, ej ställt sig midt i svallet Af tidens flod, som bryta vill sin bana. —
Dock hvad ej stål förmår att hålka ut, Det kan väl vattnet dock omsider tära. Pris vare Söderns djerfva snillestyrka! Uppfinningskraften, ammad der, af större Behof att leda högre planers fortgång, Har uttänkt hjelp, der synlig hjelp försvinner; Har skapat läkemedel, hvarest stålet Ej mäktar skära bort det ondas rot. Af denna lifssaft bringas ljudlöst bot, Men säkert, ofelbart, — lik undergången För dig, hvars vilja utaf jern sig kastat Emot en annan lika väldig vilja, Som för till thronen, den du fåfängt hägnar. Du litar på en rättvis sak, på Gud; Men hvarje sak blir rättvis, när den lyckats, Och Gud, som lät den lyckas, derigenom Bevisar, att Han sjelf var med om den. Claes Fleming! I ditt arma, vilda land, Du lärt dig föra svärdet blott och bilan: Du är en nybegynnare i konsten att Framdrifva planer till ett önskadt mål. Och föga tid dig återstår numera Att återhämta, hvad du har försummat. När ankaret blir lyftadt, när din flotta Af österns storm mot Sveriges kust skall jagas, Då käns din arm, den du så trotsigt lyftat Mot fursten, hvilken jag mitt bistånd egnat, Förlamad första gången, men för evigt. Du bortgår som en skugga, och din lefnads Utslitna segel, hvilka städse svällde Enformigt för en enda vind allena, Hopvecklas på den graf, som gömma skall Den störste man, som denna tid gaf Norden — I fall han ej dess störste dåre varit.
Han går.