SCEN VII.
Claes Fleming och Bengt Bonde inträda under samtal med hvarandra.
CLAES FLEMING.
Du känner ju det gamla ordet, Bengt, Af högre vishet taladt ut, än vår: Den, som till svärdet griper, falla bör För svärd. Den läran sammanfattar strängt, Men rättvist, domen öfver Eder alla, Som omsmidt Edra yxor, hvarmed Ni Bordt endast föra krig mot trädens kronor. Ni vapen deraf gjort, som lyftats fräckt Mot kunga-kronans helga tempel-lund, Af hvilken ensam kan beskäras hägn Emot de stormar, som de svage härja.
BENGT BONDE.
Re'n sedan långlig tid ej obekant Den helga läran var mig, som Ni, herre, Ånyo åberopar, såsom dom Att fälla oss, se'n våra hufvu'n fallit För Edra bilor, mer än Edra svärd. Jag hört det ordet ofta repas upp I fall, som bittert mot hvarandra svurit; Och det har kastat tvekan i min själ, Så att, i bruset utaf tviflets hvirflar, Den sanna meningen försjunkit bortskymd.
CLAES FLEMING.
Förvillelsernas makt är stor, J blinde, Som lemnen Er åt ledare, mer blinde Och värre, än J sjelfve. Solklar dock Är ordets mening, der den ej förfalskas. Det är en slutföljd blott utaf ett annat: Gif Kejsaren, hvad Kejsaren tillhörer.
BENGT BONDE.
Den tolkningen, som nu af Eder gifves, Är en bland dem, på hvilka jag har grubblat. Men när jag sedan åter har besinnat, Hur mild den helga Gudalärarn vär Också emot den ringe, som utaf De mäktige på jorden blef förblandad Med markens stoft inunder deras sulor, Då har en annan mening åter blixtrat Omkring det svärd, för hvilket den bör falla, Som först till svärdet skoningslöst har gripit.