CLAES FLEMING.
Och huru lyder denna andra mening? Hos mig har aldrig uppstått mer än en.
BENGT BONDE.
Jag derpå icke kunnat tvifla. Men Han, som med kärlek trifdes bland de låge, Förtryckte, hvilka i Tiberias våg Sitt hjerta svalkade, förbrändt af nöden, Han talte endast om den andens frihet, Som borde fästa vingar vid de bojor, Af hvilka slafvens kropp till jorden bröts — Att dessa skulle trycka mindre tungt. Han kände, äfven Han, en qvalmig tryckning Utaf den dystra smedja, vid som verlden, Hvari åt Juda-folket fjettrar gjötos. Af jernet, hemfödt uti kejsar-grufvan. Han visste, att ett svärd i slafvens händer, Mot Romarns pantsarklädda hjerta brutet, Blott nya länkar skulle gett åt bojan. Och derför talade Han blott om hoppet, Och sökte vända blicken upp mot himlen, Långt från den jord, der blodiga ruiner Allenast skulle krossat hoppets vinge, Och sölat dennas skära glans för alltid. Men skulle svärdet först blott gripits af En Sigismund — och ntaf dem han utsändt — Hvem vet, om icke fridens Gudatolk Då sagt, att de just bordt för svärdet falla?
CLAES FLEMING.
Du menar det?
BENGT BONDE.
Så är min mening, herre; Men om den träffat rätt, det vet ej jag. Vi lärt så litet, vi, som tuktas upp Med svärdet blott, att slika djerfva frågor Vi endast tvingas kasta fram, men lösa Förmå vi icke dem.
CLAES FLEMING.
Men derför ären Ni också desto brådare att lyssna Till hvarje munnens väder, hvilket blåser Ur svikande profeters tomma hjernor. Det vädret gör Ert sinne uppblåst, tränger Derur all sanning, pröfvad och befästad Af seklernas erfarenhet, och fyller Er själ med hugskott, lärda utantills, Och som ett ögonblick ej profvet hålla.