BENGT BONDE.
Så måste saken synas Er. Ni oss Har sett allenast ifrån höjden af Er häst, hvars hofvar trampat våra skördar; Från mynningen af de kanoner, hvilka Förkrossat våra lemmar; genom flammor, Hvari sig speglat gruset af vår boning. För oss, som sjunka ned på detta grus, Sig mycket ter likväl helt annorlunda, Än det ifrån Er höga ståndpunkt röjes. Så pröfvade, vi lärt oss pröfva allt, Förr än vi tro derpå. Uti ett tillstånd, Så hopplöst såsom vårt, vi måste hoppas Att meningar, dem fordna sekler alstrat, Utplånas skola eller jagas undan Och gifva v:lka för en annan mening, I bättre samklang ljudande med Hans, För hvilken sekler tyckas som en stund; För hvilken Ni, den väldige Claes Fleming, Står såsom menska blott, så väl som vi.
CLAES FLEMING.
Jag vill ej tvista här med dig — —
BENGT BONDE.
Man vet, Att Ni ej älskar detta slags bevisning.
CLAES FLEMING.
Du är bra djerf, förtröstande uppå Ditt lejdbrefs skygd, förskansningen, bak hvilken Du smög dig hit, liksom en mullvad kryper Inunder mörka hvalfvens säkra gömmen.
BENGT BONDE.
Jag litar på mitt lejdbref, det är sannt: Ty på Ert riddar-ord jag städse litat. Men ej jag smög mig hit. Jag vågar väl Ej säga, att med öppen hjelm jag kommit, — Som hvarje riddersman försäkra skulle, Om än hans lock af hjelmen aldrig tryckts. — Af öppen dag min gång likväl belystes. Och om jag aldrig vågat träda upp Förutan värnet, skänkt af Edra lejdbref. Ni skulle ej så vred uppå mig blicka I denna stund, och ej för Er jag stod.