CLAES FLEMING, räckande honom handen.
Det är en sanning, Bengt. En modig man Står inför mig, och gerna vill jag tro, Att en rättskaffens man der står derjemte. Men jag förmodar, ätt du icke ställt Din kosa hit, för att dispyter väcka Om hvarje olik mening, som oss skiljer Ifrån hvarandra. Gerna du behålle För dig din mening, som jag min behåller, Blott dina handlingar laglydigt böjas Inunder det, som gälla bör för alla.
BENGT BONDE.
Jag hittills trott: vår handling borde vara Blott öfversättning af vår menings grundspråk.
CLAES FLEMING.
Nej! Nej! Och evigt nej! Hvar enskilds handling Bör böja sig inunder samhällshvalfvet, Som sammanbinder, hägnar, lyftar allt, Af kunga-spiran lyftadt sjelft mot himlen. Du har väl sett uti Domkyrkan, Bengt, Hur sjelfva dessa högsta pelare, När de mot hvalfvet nått, sig ödmjukt buga, För att, förenade med dem, som höjas Från andra sidan, ge åt hvalfvet stöd. Hur ginge det, om hvarje sten ur muren Framspringa ville och sig häfva upp Emot det hela, eller golfvet sökte Sig resa upp till tak — — —
BENGT BONDE.
Ack! Hvalfvet der Ej störtar ned mot golfvet, att det krossa.
CLAES FLEMING.
Det skulle göra så, om uppror brunne Uti dess alla lemmar. Uppror, uppror! Se der den vådeld, hvilken allt förderfvat.