BENGT BONDE.
Det slapp då ut omsider, detta ord, Som, stängdt i Edert hjertas kammar, ryckte Uppå dess väggar, för att väg sig bryta, Såsom ett vilddjur, spärradt i en bur. Ni slungat, herre, på oss ordet uppror, Se'n Ni, måhända mer än någon annan, Utkastat sjelfva saken, som Ni döper Med det ochristeliga namnet: Uppror! Två stafvelser, som sluka all vår rätt. Liksom oss Gud en sådan aldrig gifvit; Som bränna våra kojors arma hem, Liksom en offer-eld den armes gåfva; Som mörda våra kroppar, likasom, Ej Herrans ande lif dit aldrig gjutit. Allt menskligt anspråk, stammande från Gud, Från våra fäder och från deras furstar, Allt, allt tillintetgöres, sköflas, kastas Som agnar, till en lek för alla vindar. Och hvarför blir vårt menskovärde störtadt I denna lejongrop, man kallar uppror? Emedan vi ha kastat våra kroppar Till sköld för våra själars högsta väl; Emedan vi vår andes frihet värnat Mot den papismens träldom, som oss hotat, Och vår lekameliga frihet mot Det Pohlska slafveriets skam och ofärd.
CLAES FLEMING.
Fantomer utan verklighet och blod De faror voro, hvilka Er förvillat Att kalla ned på Eder andra faror, Blott alltför verkliga och öfverhöljda Af blod, som bordt och kunnat sparas till Ett bättre bruk. Papismens spöke skickats På Er af prester, som Er enfald brukat För snöda ränker; andra lika fåfängt Er skrämt för Pohlska träldoms-okets spöke.
Radzivill uppträder med buller och bång.
BENGT BONDE.
Till dessa andra hör väl äfven denne?
CLAES FLEMING.
Ett lefvande bevis åtminstone På spökens svaghet träder upp med honom. Låt derför icke skrämma dig; dröj qvar
Pekar på ett sidorum.