CLAES FLEMING.
Hvad menar Ni dermed?
RADZIVILL.
Jag Eder mening Förutan kommentarier ju fattat; Månn' ej min mening röner samma framgång? Men lemnom dessa bagateller. Då Jag uppsökt Er, herr Fleming, var min afsigt Ej den, att mitt missnöje tolka öfver En småsak, sådan som Er brist på vänskap. Min obelåtenhet sig reser upp På högre grund, och nyligen den fått Förökad näring.
CLAES FLEMING.
Vant att frossa städse Ju detta Edert älsklingshusdjur varit. Låt höra, hvarmed Ni på nytt det matat.
RADZIVILL.
Såsom Ni vet, jag länge önskat hade Sjelf taga närmare i ögnasigte Det stycke kärr, hvarom vi slitas här, Med svultna djur och än mer svultna bönder. Jag tänkte, efter mogen öfverläggning: Än ligga isens bryggor qvar, de enda Som leda öfver strömmar och moras, Af hvilka vandrarn dränks och sjelfva landet. Men, minskad, lemnar snön dock öppen plats För modets djerfhet, som sin väg vill bryta.
CLAES FLEMING.
Hvart land behäftas af olägenheter, Hvarmed man måste göra sig förtrolig, Om hjeltemod ej skall behöfva slösas På det, som vanan byter till en lek. Vi, som ha vuxit upp med grodorna Uti de kärr, ur hvilka till Er stiga Ömsom förakt och ömsom någon — fruktan, Vi färdas öfver våra isars snö Så lätt, som molnens skuggor gå deröfver. Vi tumla mellan våra sjöars skär, Som fogeln kryssar mellan töcknens klippor. Vi skulle dock ej utan obehag Oss vältra i det femte element, Hvarmed naturen riktat sina fyra, Då höstens mörker på ett sätt i Pohlen Förkroppsligas, hvarvid Ni blifvit van. Det derför fägnar mig, att Ni betänkt — Förr än Ni gjort Er till en ny Columbus — Olägenheten af ett företag, Hvars stora vigt Ni sjelf väl bäst kan inse.