RADZIVILL.
Men min uträkning slog dock felt totalt. Snart voro de förråd, vi medhaft, tömda. Och då sig infann verklig brist på det Nödvändigaste, bland den stora suite, Jag ansåg böra omge mig, — ej blott För rangens skull, jag innehar i staten, Men äfven för att värdigt föreställa Den konung, som af mig representeras.
CLAES FLEMING.
Det var försigtigt. Annars ej så lätt Till vigten af Ert värf man ana kunnat.
RADZIVILL.
Ej nöden hade nått ännu sin höjd. Hvad tycks? Jag sjelf till sluts har nödgats sakna Ej blott beqvämlighet, men äfven sådant, Som jag väl aldraminst förr kunnat tro Att jag, en Radzivill, umbära skulle.
CLAES FLEMING.
Der intet finns, har Kronan mist sin rätt.
RADZIVILL.
Må vara Kronan! Men jag frågar: hvad Angå mig dess förluster? Mig, som kunde Det första rike köpa, som blir ledigt. Det vittnar ej om ordning i ett land, Der herrar, såsom jag, behöfva svälta — Och törsta ännu mer.