CLAES FLEMING.
Det låter sällsamt, I detta vattendränkta land.
RADZIVILL.
Ert inkast, Det smakar — Finskt, som landets enda dryck. — I början gick det dock behjelpligt an, Så länge vi än kunde låta slagta Hvar bondhäst, som ej ville mera fram. Vi födde så, fast med en mager spis, Vårt folk. Till sluts dock funnos inga hästar, Och ej vi kunde vänta att det packet, Från hvilket vi dem tagit, skulle skaffa Till uppehälle åt oss något annat, Då deras armar ej ens skänkte oss De lättjefulles bistånd.
CLAES FLEMING.
Kanske var Den lättjan, som ej tillät folket bruka Till Eder tjenst sin arm, ett uttryck endast — Ett missförstådt måhända — af en godhet, Som dock i bottnen bor utaf dess sinne. — Men hvilken båtnad kunde dessa armar, Mot Eder sträckta, bjuda Er, min furste?
RADZIVILL.
Er fråga är naif, liksom den ursäkt, Hvarmed Ni öfverskyler packets fräckhet. Jo, hjelp behöfdes väl. En tidig vår Bortslungat isbron ifrån alla forsar, Och brutit hvarje strand för dessas flöden. Så vidt som himlen sträckte sig utöfver Vårt hufvud, flöt en parodi på himmel Vid våra fötter, hotande hvar stund Att reda oss en lika graf, som den, Hvari kung Pharao drack sista skålen För Juda-folkets lyckosamma resa — Ifall ej endast sagan fyllt pokalen. Vår fara lärer varit stor. Dock derpå Pohlacken tänker sist. Men vida större Var den förargelse vi måste tåla Af dessa mennisko-amphibier, Som kräla i de Finska kärren, hvilka Ej afund hysa bordt mot elementet I Pohlen, dit Er tanke nyss sig sänkte.
CLAES FLEMING.
Ej utan ömkan kan man höra, Prins, Ert Pohlska mod, satt på så hårda prof. Men mitt deltagande Ni än ej fört Till sista gränsen för Ert lidande.