RADZIVILL.
Vi sågo här och der förvägna pojkar I forsens värsta svall sig tumla om På båtar, mera flarn än skepp, och skamlöst Förhåna nöden af vår svåra ställning. De ropte till oss, att vi skulle komma Och fiska från dem deras brudar, samt Dem sjelfva hänga såsom kläppar i De kyrkoklockor, som än finnas qvar. Ett sådant hån af dessa slafvar framdref En galla, som ej kunnat lösas upp I allt det vatten, hvaraf säkerhet Gafs dem, med hvilka det stod i förbund, Men ämnade oss sjelfve blott förderf, Så smädligt, som de ord vi nödgats smälta. Ha! Det är ej ännu tillräckligt knäckt. Det fräcka sinnet uti dessa öknars Skogs-menniskor. Det fordras dertill, att De skulle fostras upp af Pohlska herrar, Med piskor utaf jern. Så kan det blifva Än något af dem. Alla dagar dock Ännu ej hafva sett sin sista qväll.
CLAES FLEMING.
Den natten torde än ej vara nära. — — Men sökte Ni ej gifva dessa slafvar, Såsom Ni dem behagat kalla, försmak Af den uppfostran, som dem en gång väntar, I fall det skulle blott bero af Er?
RADZIVILL.
Hvad menar Ni, att vi då göra skulle! De fleste ibland dessa vildar flydde Till skogs och sökte der sitt rätta sällskap, Och läto ej sig locka fram derur, Fastän, till straff och till varnagel, vi Hvarenda höggo ned, som kunde gripas.
CLAES FLEMING.
På sådan lockmat man sig ätit mätt I detta land, hur än man annars svultit.
RADZIVILL.
Den fastan kan ha sina goda sidor För det der folket — fastän jag ej sjelf Blef styrkt i tron på dess nödvändighet, Då den min egen kropp tog nyss i anspråk. Den tjena kan till dubbelt ändamål: Som bot för kättarene, hvilka fallit Utur Katholska kyrkans helga sköte In i villfarelser, dem timligt straff Hemsöka bör på förband, så att syndarn Ej blifve onäpst, äfven om den dom, Hvars följder våra prester flytta hä'n I andra verldar — utaf giltigt skäl — Ej någonsin uti fullbordan går. Men äfven som en förberedelse, En späkning af den syndiga lekamen, Kan denna fasta, hvarom nu vi tale, På Finska folket öfva nyttig verkan. Dess hunger böjer vilda sinnets trots, Och gör affällingen nog mjuk, att krypa Till korset, hvarifrån man honom lockat. Jag är väl ej, i hvad mig sjelf beträffar, Bigott; men skandalöst det synes mig likväl, Att detta land, som lyder under Pohlen, Skall lemna tillhåll åt ett kätteri, Förtjent att göra Finlands alla skogar Till blott ett enda bål för Finlands folk.