CLAES FLEMING.
Ett annat språk Ni fört, då detta folk, Sig resande liksom en enda man, Stod redo att med upprorsfacklan, lyftad Uti sin hand, upptända bål, hvarpå Man skulle brännt, måhända, kättare Af annat slag, än dem Ni vigt åt bålet, I fall Ni egt att här improvisera Stor-inqvisitorn Torquemadas vålnad.
RADZIVILL.
Jag medger, att jag annorlunda talat Förr någon gång — då misstag eller svaghet Hos den förvaltning, hvaraf Finland styrdes, Gaf packet lust att mucka. — Vanan att I politikens alla labyrinther Mig reda, räknar detta sig till ära. Barbaren endast binds af samma språk Vid hvarje tid och rum; och, oförstådd, Han tränger ej i skilda skiftens mening. Det gällde förr att blidka, vinna tid, Att dela sinnena, och att slå neder Bestraffande, uti de remnor, hvilka Af lämpeliga talesätten öppnats. Men sedan ändamålet vunnits, sedan Min politik och Pohlens vapen segrat, Det vore dårskap att än hänga fast Vid ord, som all betydelse förlorat, Se'n de beräknad verkan åstadkommit. Att repa evigt upp, hvad förr man yttrat. Det vore att vid slagets slut begynna Upplocka ifrån marken alla kulor, Som gifvit segervinning, och ej bruka Dem, hvilka finnas qvar, att den fullborda. Min mening är densamma, som den varit, Fast mig blef gifvet medlens kloka val. Jag ville förr det Finska folket böja Till samma lydnad, som åt Pohlens herrar En makt beskär, af kungar sedd med afund. Så vill jag än. Men tiden, som är inne, Mig lär ett annat språk, än det jag aktat Nödvändigt, för att åstadkomma den.
CLAES FLEMING.
Att tala flerahanda tungomål, Den gåfvan blef Er obestridligt gifven. Men huruvida Ni det rätta bruket Utaf Er tungas rörlighet har gjort — Bedömandet deraf ej tillhör mig, Som, fastän långt till åren hunnen re'n, Mig lärt blott tala väl ett enda språk, Mitt kärfva, mig så kära modersmål.
RADZIVILL.
Ert modersmål? Ni menar kanske Finskan? Jag fruktar, att Ni delar samma fördom, Som äfven andra hysa här i landet, Att detta pöbelspråk, barbariskt, liksom De, hvilka dermed tolka råa tankar, Skall aktas heligt, oantasteligt, Såsom ett testamente, der en moder, Med sin välsignelse, sin sista vilja Har nederskrifvit med sin egen hand. Det borde hägnas lika — om ej mer, Än dessa tvenne andra språk, dem man Har funnit godt att trampa neder fräckt I spåren utaf Luthers villomening. Men är det rimligt, att en vis regering Skall låta komma sig till last det fel, Som tynger Sveriges svaga kungars minne? De hafva ej haft insigt eller kraft, Att utur sina Finska slafvars själ Bortfräta denna hinna utaf rost, Som, under namn af eget språk, fördröjt De kufvades försvinnande inunder En segervagn, som rullar fram på hjul, Ej mindre hala, än de äro tunga. Det är ett missbruk, som ej mer bör tålas. Ej Pohlens kungar och magnater kunna Sig gifva tid att lära alla språk, Dem slumpen kastat ned på deras tunga, Som bilda massan uti rikets lydland. Men dessa massor! Hvilken bättre stege Kan dem beskäras, hvarpå deras själ Bör klättra upp ur barbariets dy, Än skyldigheten att till modersmål Förvandla herrskarspråket — det, på hvilket De buden böra utgå, som för alla Ha' giltighet af en gemensam lag.
CLAES FLEMING.
Den resan, hvars besvärligheter tycktes I anspråk tagit alla Edra krafter, På långt när icke uttömt Edert mod Till käcka, alltomfattande reformer. Lik en jordbäfning, som på en gång ryster På allt, hvad helst den finner ha' bestånd, Ni spörjer lust att Eder skaparhand På allting bära, som står fast i Finland.— — Min liknelse ej saknar öfverdrift, Jag medger det, men har dock någon trohet. En jord, som bäfvar, lik en Pythia Uppå sin heta trefot, håller sig Med möda fast; förkunnar svindlande Den straffdom, som, förutan prescriptions-tid Och utan vad, skall nå fullbordan genast. Den domen kan väl synas blott en nyck, Ett hugskott, stiget i dens brända hjerna. Som vill sitt infall gifva kraft af lag, Se'n ingen vågar finna löjligt, oblygt, Ett anspråk, som kan fylla mellanrummet Emellan sig och verkligheten med En graf, hvari allting ohjelpligt störtar, Och hvarpå den, som redde grafven, sjelf Är redo falla ned, en bruten vård; Ty jorden, bäfvande — ej utaf svaghet, Men under öfvermått af kraft — sjelf skonas Så litet, som han något annat skonat.