RADZIVILL.
Hvartill den liknelsen? Den passar ej. — —
CLAES FLEMING.
Visst ej på Er, och ej på munnens väder; Men väl på stormen, den de tyckas båda. Ni har der bilden af reformationer, Som försiggå i största stil. De drabba Det reformerade och reformatorn Med samma Herkuls-klubba. Stora städer Bortsopas mera spårlöst, än de agnar, Som synas länge sväfva än i luften, Se'n de från marken blifvit sopade. Och dalens djup nu mäta höjders fall, Och lätta vågor hviska om försänkning Af trots, på hällens hårda panna tecknadt.
RADZIVILL.
Ni talar som en bok, som Plinius, Jag sett det der kring Napels paradis.
CLAES FLEMING.
Jag föga läst i böcker, och ej funnit På jorden paradis. Men lifvets mödor Och strid mig lärt åtskilligt minnesvärdt. Förlåt att jag en teckning kastat fram, Af vilda skakningar för Er, som sjelf På ort och ställe uppsökt spåren till Förstöringarnas jätteverkan, hvilka Vi andra känna blott ur bleka sägner. Men dessa spår utaf en jord, som bäfvat. Och dervid bäfvan väckt så när, som fjerran, I Eder själ ej tyckes lemnat intryck. Ur dessa skakningar, der jättekrafter Förstörarns jättelust uppburit, stiger Till Eder ingen varning, som hörs ropa: Sätt ej i gäsning elementer fåvitskt! Ryck ej den grundval bort, som uppbär allt. Ibland ruiner, som än vittne bära Om det, som fallit, kan Ni sjelf försvinna, Så att man ej ens vet att till Ni funnits!
RADZIVILL.
Åt gamla qvinnor lemnom spådoms-konsten. —