CLAES FLEMING.
Er Pythia-vishet manar Er, min Furste, Att förespå tillintetgörelsen Af allt, hvad Finland egt och skattar heligt. Dess språk, dess gudalära och dess lag, Samt denna frihet, hvilken adlat bonden, Så långt som sagan minns, till menniska, Och som gör Finlands folk, inunder allt Sitt lidande, sin brist, sin nöd och ringhet, Dock afundsvärdt för dessa starka horder. Som, slafvar sjelfva, dertill göra andra. Och ledas af magnater, som sin kung Förakta lika djupt, som sina trälar. Med vördnad skåden de exempel, Sverige På denna kust ställt upp till efterföljd. Det icke handlat likt banditen, som Antänder strandens koja, för att se'n Vid lågan värma sig en enda qväll, Och ej besinnar, att en natt skall komma Med kulen storm, som kastar fram behofvet Att söka skygd inunder hyddans tak, Och luta hufvudet mot tryggadt läger. Ej Svensken gjort liksom den öfversvämning, Hvarom Ni nyss berättat, hvilken sveper Sin platta yta på hvar olikhet, Som förr gaf lifvets former, färgers skiftning Åt dal och kulle, äng och lund och tegar. Ni tror, att denna dygd var blott en svaghet, Ej mäktande att trycka stämpeln på Hvar yttring af ett skiftrikt lif hos folken, Som nacken böjt för Svenska vapnens tyngd. Jag nekar ej, att Svenska folkets målsmän, Som fört med ord och svärd nationens talan, Väl sjelfve insett vanskligheten af Försök att plåna ut det, som naturen På djupa sinnens grund i sekler präglat. Men jag tror dock, att detta vikings-lynne, Som älskat segrens sång på ombytt kust Och ifrån skilda klippor nya genljud På stormens brus och vapnens klang, har gått Igen i dessa Svenska kungars själ, Som funnit mer behag vid färgrik mångfald, Hvari sitt lif en trädgårds blomster yttra. Än i likformigheten af en öken, Som echo ger åt rop från tomma sinnen.
RADZIVILL.
Jag hört för mycket, och kan blott beklaga Att Pohlens angelägenheter fallit Uti en hand, så föga lämpad att Dess vigtiga intressen skickligt sköta. Såsom Senator anser jag mig skyldig Vid nästa Riksdag yrka på ransakning Och räfst med de oformligheter, hvilka Här äfventyra Republikens bästa.
CLAES FLEMING.
Gör Ni Er pligt; min skall jag söka fylla, Som jag förstår den. Tillåt mig att bjuda Er än ett tillägg vid anklagelsen, Hvarmed Ni täckes hota. Ej jag vet Att Pohlens "Republik" det aldraminsta Kan vänta, hoppas eller äfventyra Vid min förvaltning uti detta land. Ej Republikens ärender jag gått, Och ämnar ej för denna stå till ansvar. Jag känner inga herrar öfver mig, Men blott en Herre: Svea Rikes Konung. Mot den, som djerfves sträcka ut sin hand Ur hermlins-mantlar eller slitna trasor, Upp till hans diadem, skall jag försöka Att föra ut besluten af den riksdags Der pligt och trohet talat ur mitt bröst.
RADZIVILL.
Från barbariets tider komma dessa, Som råa landtbåd.
CLAES FLEMING.
Ve den Pohlska bildning, Som ej dem unnar säte eller stämma! Den tid skall komma, då, fast landsförviste, De bistert dömma land och folk till döden.