Ske som du vill. Så dödt är ej mitt hjerta Ännu, att det ej skulle öppna sig För strålen af ditt ord, du starke, som Gud har mig gifvit, att min svaghet stödja. Hur väl jag känner nu igen dig, broder! En väntan under några ögonblick, Som du trott glömda af mitt gifna ord, Förslog att eld och lågor i dig tända. Men om det gällde att åt vännen offra Ett lif, af kärlek värmdt, — en framtids verld Som vidgar sig i hoppets skönsta dager, — Då syns uppoffringen dig blott en rätt, Som ingen makt ifrån dig taga kunde. Hvadhelst mig hända må likgiltigt är. Mig skänktes ej den kraft, som handlar stort, Och äfven till att lida eger jag Långt mindre styrka, än jag hittills mente. Men du, de Vijk, till stora ting är kallad. Gud låte icke dig, hvars hjeltesinne Ej anar ens att svek kan finnas till, Gå under uti dessa tiders falskhet, Der man på ingen vågar mera lita.
SCEN II.
Johan Fleming. De Vijk. En Tjenare.
TJENAREN.
Gud vare lof, att jag Er återfunnit! Jag sökt Er, som en perla söks i hafvet.
JOHAN FLEMING.
En snäcka utan värde fann du endast.
TJENAREN.
Stort värde sättes dock på det jag funnit: Det många ädla, äkta perlor kostat.