Månen går upp.
Se huru isens spegel, ifrån hvilken Vårvindar lyftat täckelset af snö, Ler emot månen, som försofvit sig. Men dess mer klarögd spritter nu ur sömnen, Min skridsko bära skall en varelse, — Hvars lif försofvit sig också uppå En jord, der den ej något har att skaffa, — Kring blåa ytan, som en annan höljer, Med svalka i sitt djup och rum för lugn. — —
Och du, min broder — du, som för mig varit Mer än en sådan nånsin kunnat vara, Min helsning hembär till min mor, den hulda, Gif henne denna ring, som fästa skall Mitt minne vid det bröst, mig närt och älskat. Min brodershelsning för till henne äfven, Som löna skall den vänskap, du mig skänkt. Säg äfven honom — — Nej, säg endast att Jag ej så snart lär återvända hem; — Att mig en jagtfärd sannolikt skall föra Långt bort till nejder, dem jag förr ej sett. — —
DE VIJK.
Din sinnesstämnings mörker breder ut Ett täckelse af töcken, hvilket stänger Min blick ifrån din smärtas dystra källa. Igenom denna natt jag ser dock ett, I ryslig klarhet. Harmen, som ej bryter I öppen låga fram, den har du stängt Uti din själ, så att deri ej finnes Mer plats för vidden af vår fordna vänskap. Till denna stund har aldrig någon tanke Uppå ditt hjertas rena himmel stigit, Som ej en öppen väg sig bröt till mitt. Nu, då omätlig smärta hopar borg Utaf bekymmer på din barm, jag aktas Ej vänlig att få bära ock den andel, Hvarpå jag tror mig ega giltigt anspråk, Då jag din glädje fått så ofta dela. Du vill gå bort. Hvad lindrig mening jag Än sätta må uti din själs beslut, Din återkomst tycks ligga lika fjerran Och obestämd, såsom en lycklig framtid För den, som städs vek längre bort från denna. Och du ej har ett ord till vänlig helsning, För honom, som du älskat mer än lifvet — Han, som dig gifvit detta? —
JOHAN FLEMING.
Nej! — Du göre Dock som dig lyster sjelf. Du bäst förstår Att ställa dina ord, så att de icke Den smärta öka, som de önska lindra.
DE VIJK.
I denna stund förstår jag blott en sak: Det är, att följa dig, hvarthän du går, Om ock till verldens horizont det vore. Du har behof utaf frisk luft. Välan, Jag är ej den, som säga vill åt sucken, Då den, på hjertats bördor lyftande, Sig tränger fram emellan dessa: Dröj Och vänta tills att hjertat qväfs, då får Du denna ro, du nu förgäfves söker. Jag säger ej åt altarflamman, der Den flämtar tungt inunder askan, hvilken Derpå blef tanklöst kastad: qvarblif lugn, Du sträfvar fåfängt upp till ljus och luft. Jag är ej den, som säga kan åt dig: Gå hem och afkläd, jemte manteln, sorgen, Som tynger skuldrorna utaf din själ. Men lika visst som ditt behof jag inser, Att låta himlens fria vindar lyfta Uppå din smärta, känner jag behofvet Att andas samma luft, du andas in, Att se hur tyngden småningom blir lättad, Till hands att taga mot af all din sorg Min del, hvars rättighet ej någon jäfve.