Ej någon, högre än jag sjelf, kan önska Att nu för sista gången ha' gjort missbruk Utaf dens tjenster, som jag trodde vara Den sista vän, mig återstod på jorden.
DE VIJK.
Din önskan, gråtmild, som det höfs en herde, Fullbordas lätt. Jag känner mig för god Att låta någon leka vän med mig, Som tror att blott för det Claes Fleming — denne Stormäktige, hvars alla titlar jag Ej orkar minnas och än mindre nämna — Har gifvit honom lifvet, han kan handla Med hvarje vän, så som hans fader gör Med detta land, för hvilket han sig säger En faders ömhet hysa —
JOHAN FLEMING.
Detta är Ändock för mycket! Jag ej väntat sådant Af dig, och minst likväl i denna stund, Då jag mig känner osäll nog att vilja Mitt öde byta emot sonens af Den förste tiggare, jag möta kunde, Bland dem min far till tiggarstafven bragt.
DE VIJK.
Min Johan! Gud i himlen! Hvad är det, Som felas dig? Nu ändtligt flyktar bort Den blindhet, hvarmed galen harm mig slog. Så har jag aldrig sett dig än. För Guds skull Säg, har mitt dumma ord dig sårat så? Har det blott vidgat såret i ditt hjerta, Af någon annan slaget skoningslöst? Säg hvem det varit? Om den grymmes barm Sig gömmer inom Carl den hårdes pantsar, Jag skall det söka upp och kräfva hämnd, I fall han ej förbarmar sig och straffar Mig sjelf, för det emot dig jag har brutit. — Min Johan! Se ej mer på mig med dessa Så kärleksvarma ögon. Denna gång De tända upp en afgrund i mitt bröst. Låt dina blickar spruta eld, men harmens, Blif vred emot mig, som dig förolämpat, Och skändat uti galenskap din vänskap, Som är mig dyr, såsom din systers kärlek; Såsom det högsta, jag har egt och eger: Som minnet af min moders hulda ömhet; Som dessa ställen, skönare än något I Norden annorstäds: min barndoms stränder, På hvilka dagens ljus mig helsat först. Blif vred mot mig — och sök i vredesmod Att vedergälla blott en tusendel Af all den orättvisa, jag begått, Mot den, jag vore skyldig att försvara Med lif och blod mot hvarje orättvisa, Begången af en annan. Om du blefve Emot mig vred och låte vredens utbrott Framljunga, gåfve det mig samma visshet, Som åskans blixtar teckna ofvan jorden: Den visshet, att ej vintern än fått makt Men när, så mild och så förlåtande, Din blick mitt hjerta rycker till ditt hjerta, Jag tror, vid afgrundsflamman i mitt bröst, En norrskenslåga stiga upp ur ditt, Så blodrödt målande emot dess himmel En vinters öken, hvari döden herrskar.
JOHAN FLEMING.
Du ber mig vredgas och att kasta våldsamt, På askan af din nederbrunna harm, En blixt af vrede ur min öde barm. Det vore som att vilja nederrifva Ett altar, hvilkets flamma flög mot hvalfvet Ett ögonblick för häftigt, och sig lade Det nästa, utan att den skada gjort. Det vore raseri. — Det är omöjligt För mig att harmas emot den, hvars vrede På nytt blott kastar ljus uppå hans vänskap. Ack! Vreden är dock yttring af ett lif, Som brusar ungdomsvarmt i blodets vågor. Mitt hjerta det är dödt. Det slår väl än. Emedan hjertats slag förnimmas sist Af gammal vana, äfven sedan lifvet Har flytt derur. Men det är dödt likväl. Se'n dödsköld dämmer hvarje åder, som Bar kraft deråt, att kunna klappa friskt.— —
Du arma hjerta, vore du ändå Så hårdt, som qvarnens stenar, hvilka forsen Framdrifver än, se'n de sitt arbet fullgjort. De gnistra, brinna, medan de förtäras Inunder fåfäng, men dock lustig rullning. De äro starka, de. Den svages lott Är och förblir att flykta, liksom dammet Från trampad stråt, i hvirfvelvindens lekar. Dock bättre är ändå att så förgås I fria luften, än att ligga bunden I qvalfull dvala, utan dödens ro Och utan lifvets kraft. O! Jag behöfver Frisk luft. Jag vill den fånga upp, Der djerft den leker uppå brustna kanter Af detta sista stycke is, som håller Sig längst i viken fast ännu vid stranden.