Det var ej vrede, herre! Faders-oro, Utaf vår stränge höfding ej betvingad, Blott darrade uti hans röst och blick Ännu när han Er moder ville trösta. Ej en, men tjugu gånger sporde han, Afbrytande de vigtigaste värf, Om Ni ej syntes än? Han icke kunnat Vår konung bida med en större ifver. Och om ett fäste, han försvarat, varit Bragdt till det yttersta, han icke sett Emot ett lofvadt bistånd mer bekymrad, Än längtansfullt han Eder ankomst väntat.
JOHAN FLEMING.
Du icke bordt mig säga detta.
TJENAREN.
Hvarför? Då sanning, pligt och kärlek mig det bjudit.
JOHAN FLEMING.
Bäst vore, om mig ingen skulle älska: Jag allas kärlek blott med otack lönar.
TJENAREN.
Hvem kan Er se och icke älska Er? Ifrån den tid, då jag på Svidjas backar Er bar omkring, så hård jag ingen funnit, Att den på Eder blifvit ond, herr Johan.