Han vet ej det, som jag, och derför tviflar — —
HEXAN.
Skryt med Ert vetande, herr Johan, ej. Om nu Ni visste, hvad Ni veta borde, Ni icke skulle blicka vred mot mig, Men på Er sjelf — i fall en mensklig känsla Kan rymmas än uti en Flemings själ.
JOHAN FLEMING.
Hvad ondt har jag väl gjort? Jag ondt blott lidit.
HEXAN,
Hvad Ni har gjort? — Ni röfvat bort det sista Af frid och lycka i en fridlös boning. Ni gjort likt den, som mot en drunknande En planka sträcker, för att — sänka honom. Ni min Mathilda i förderfvet bringat.
JOHAN FLEMING.
Hvad säger du, förfärliga! Mathilda? Har hon af ofärd drabbats?