Ett annat berg, Ebal, ligger på andra sidan om Sikem. På berget Ebal uttalades "förbannelsen," och på berget Gerissim (eller Garisim) välsigneisen, 5 Mos. 27:14, 15. Kanske Herren till sist behagar att låta templet byggas på Ebal, som är något högre än Garisim (Ebals höjd är 920 meter, Garisims 870 meter), dermed visande att förbannelsen är borttagen från landet, och att Herren numera endast ämnar välsigna. Profetian i Es. 2:1 synes ännu bättre passa in på Ebal än Garisim. Jesu ord till den samaritiska qvinnan: "Den tid kommer, då I hvarken på detta berget (Garisim) eller i Jerusalem skola tillbedja, utan i ande och sanning," skulle då ock få en mera bokstaflig uppfyllelse. Sikem vore ett passande ställe att med ens göra slut på afundsjukan emellan Juda och Israel och "göra dem till ett folk i landet på Israels berg," Hes. 37:22, ity att det var just vid den derstädes sammankallade stora rådsförsamlingen, som Rehabeam, Salomos son, genom sitt ovisa svar stötte ifrån sig de tio stammarna. Salomos rätte efterträdare, Jesus, skulle sålunda få godtgöra Rehabeams oförstånd, och det till och med på samma ställe.
Detta tempel synes blifva bygdt med stor hastighet, ty enligt Dan. 9:27 skulle offren vara i full gång redan i midten af veckan, då antikrist kommer dit och afskaffar dem samt uppställer förödelsens styggelse. Enligt Dan. 8:13 synes det som såväl "offrens tid," "den ödeläggande syndens" tid och "helgedomens (templets) och härskarans (folkets) förtrampande," skulle tillsammans upptaga 2,300 dagar, nemligen de sista 2,300 dagarne af de 2,520, som utgöra de 7 åren. De första 220 dagarna skulle sålunda blifva använda till att erhålla tillåtelse att bygga och till sjelfva byggandet, hvarpå offrandet omedelbart begynner. Detta tempel kan nog byggas på mycket kort tid, om allt göres i ordning förut, såsom ju förljudes, att portar och pelare för detta ändamål redan tillverkas i olika länder. Kanske man skall höra hammarslag lika litet nu som vid Salomos tempels byggande. Man behöfver endast tänka på, huru på få dagar stora hus springa upp nu för tiden (såsom i Amerika), om penningar endast finnas för handen. Judarnes millioner kunna nog göra, att detta tempel blir bygdt (såsom årsdagsuppfyllelsen visar, hvarom mera sedan), på lika många dagar som Esras tempel på år, eller på 49 dagar.
Angående de två vittnena, 11:3, hafva vi redan förut nämnt, att de äro två profeter och äfven nämnt, när de uppträda (nämligen omkring 2-1/2 år efter de 7 årens början) och huru vidsträckt de skola vittna (öfver hela jorden). Att den ena profeten är Elia, är man enig om på grund af löftet i Mal. 4:5. Uttrycken "eld går af deras mun och förtär deras fiender" och att de hafva makt att tillsluta himmelen under de 3-1/2 år de profetera, påminna ju starkt om Elia. 1 Kon. 18:38; Jak. 5:17. Uttrycken "slå jorden med allehanda plåga" och "förvandla vatten till blod," påminna starkt om Mose. Det torde vara desamma två, som förr en gång visade sig på förklaringsberget. (Dock passar Enok ock mycket väl som den ene. Enligt Juda bref är Enok den store domsprofeten.) Ej förrän de slutat sitt vittnesbörd, kan antikrist döda dem.
Någon torde undra på, huru Elia och Mose (eller Enok) skola kunna dö. Svar: Elia, liksom Enok, for visserligen till himmelen, men det står ej, att han fick förhärligad kropp. Han kunde ej en gång få det, i ty att Jesus då ej fått vara den "förstfödde från de döda, på det att han i allt skulle vara den främste." Kol. 1:18. Elia blef upptagen för att stå "inför jordens Herre," men utan att få förhärligad kropp. Han kan sålunda komma tillbaka till jorden och dö, uppstå och fara till himmelen. Angående Mose synes ju, att han måste dö två gånger, om han skall återvända och dödas. Detta är ej omöjligt, ty Lasarus dog också två gånger. Tertullianus säger: "Enok och Elia blefvo bortryckta utan att se döden; deras död är blott uppskjuten, på det att vid deras tillkommande lidande och död deras blod må utrota antikrist." Andra kyrkofäder hafva antagit detsamma; deribland äfven Luther, som sagt, att han ej ville strida emot en sådan uppfattning. Judarne vänta så ifrigt på Elias ankomst, att de alltid framsätta en stol för honom vid hvarje påskhögtid.
Vid de två vittnenas himmelsfärd dödas sjutusen menniskor genom en jordbäfning i Jerusalem, och detta antal säges vara en tiondedel af staden. Om befolkningen vore jemnt spridd öfver staden, skulle Jerusalem vid den tiden sålunda hafva 70,000 invånare. Nu har den redan långt mer än detta antal, om de som bo utom murarna medräknas. Men straffdomar skola bortrycka en del af dessa. Ja, kort före Herrens nedstigande på oljoberget, skall hälften bortdrifvas i landsflykt samtidigt med, att två tredjedelar af landets hela invånareantal skola utrotas. Sak. 13:8; 14:2. Det är om denna landsflykt, Herren talar i Matt. 24:20: "Bedjen, att eder flykt icke sker om vintern eller om sabbaten," hvilken flykt han säger skall ske under den stora vedermödan. Märk skilnaden på flykten vid: Jerusalems förstöring, Luk. 21:21, och den flykt Matteus talar om! (Märk ock, huru lärjungarne uti Lukas ev. endast frågade angående tecknen för Jerusalems förstöring, hvaremot de i Matt. 24 frågade äfven om tidsålderns slut.)
Vid slutet af kap. 11 ljuder den sjunde basunen, hvilket framkallar utropet från de tjugofyra äldstes läppar, som "sutto inför Gud på sina troner": "Verldens rike har blifvit vår Herres och hans Smordes, och han skall regera" o.s.v. "Och tiden kom, att de döda skulle dömas och att du skulle löna dina tjenare" o.s.v. Märk, att det ej står här, att några döda uppstodo, utan endast att de "dömas." De rättfärdiga voro redan uppståndna, ehuru ej lönen utdelats till dem, åtminstone offentligt. Men nu skall det ske vid Herrens nedstigande på oljoberget. Det är dock möjligt, att med dessa "döda" menas de två klasser, "själarna under altaret" och "dem, som, ej tillbedt vilddjuret," Uppb. 20:4, hvilka uppstå efter satans bindande och hvarmed den första uppståndelsen af slutas.
Uti kap. 11:19 läsa vi, att Guds "förbunds ark blef sedd i hans tempel" och i 15:5, att "vittnesbördets tabernakels tempel i himmelen öppnades." Ett tempel synes sålunda finnas i himmelen, men i kap. 21:22 läsa vi: "Och tempel såg jag icke deruti (nämligen i den himmelska staden), ty Herren Gud är dess tempel och lammet." Huru förstå detta? Som vi veta, fick Mose befallning att göra allt efter den förebild, som blef honom visad på. berget. "Afbilderna af de himmelska tingen" renas med "kalfvars och bockars blod," men "de himmelska tingen sjelfva behöfva bättre offer." Så läsa vi i Ebr. 9:23.
Det tabernakel, som Mose gjorde, hvilket var en förebild till Salomos tempel, var sålunda endast en kopia af ett annat tabernakel i himmelen, som var urbilden. Likaså med templet. Urbilden fins i himmelen. Det är der det verkliga är både rörande tempel, ark, guld och ädelstenar, kronor och palmer, lifsträd och lifsfrukt. Hvad vi hafva här nere är i bästa fall bara kopior, aftryck, förspel. Det är möjligt, att templet i Hes. 40:40 är den sista kopian, som behöfver göras af det himmelska templet, och att originalet sedan ej längre behöfs i himmelen.
Rörande tabernaklet säges himmelen sjelf vara i denna helgedom. "Kristus har icke ingått i en helgedom, som är gjord med händer, såsom en motbild till det sannskyldiga, utan i sjelfva himmelen." Ebr. 9:24. Det är detta tabernakel, nämligen det himmelska Jerusalem, som han skall uppslå på den nya jorden efter de tusen åren, då det skall heta: "Se, Guds tabernakel bland menniskorna." Uppb. 21:3.
Kap. 12.—Solqvinnan och gossebarnet.