Likaså se vi understundom antikrist framträda såsom ett af vilddjurets hufvud, 13:3, och understundom såsom det vilddjur, som eger alla hufvuden. Det var t.ex. icke antikrist tillsammans med sitt ministerium, som blef dödad, gick ned till afgrunden och uppsteg derur, 13:3; 11:9, utan endast konungen personligen. Antikrist sålunda sjelf ett af dessa hufvud, eller med andra ord: konungen utför personligen ett af ministrarnas göromål. Han tager, rörande något visst departements angelägenheter, endast råd af sig sjelf.

Huru förstå, att "fem hafva fallit, en är, och den andre har ännu icke kommit, och när han kommer, skall han icke länge förblifva," 17:10, under det att Johannes dock såg, att vilddjuret hade alla dessa sju hufvud qvarsittande på en gång? Vi veta, huru en konung byter om ministär. Om ej den ministär, som representerar en viss politisk fraktion i ett land, vinner förtroende för sina råd och kan drifva dem igenom, utan oppositionen blir för stor, utnämner konungen någon att bilda en ny eller gör det sjelf. Men då väljas i regeln nya personer. Antikrist åter synes kunna förändra sitt ministerium utan att byta om personerna med undantag af, att den förnämste ministern (premierministern, rikskansleren) får afgå och intaga en annan ministers plats. När Birmarck "föll" såsom rikskansler i Tyskland, hade det nog icke lyckats kejsaren att få honom qvar uti någon gren af ministeriet, men antikrist synes hafva större makt med sina rikskanslerer. Om någons politiska uppfattning bland dem icke längre är gynnsam för antikrists politik, får han afträda såsom rikskansler och dock innehafva något annat ämbete i hans ministär.

Fatta vi återigen saken, så, att dessa hufvud efterhand verkligen föllo helt af vilddjuret, så blir den enkla bilden af sju furstliga rikskanslerer, som förändras allt efter konungens godtycke, tillräcklig. Att fem hafva fallit, betyder således, att antikrist vid den tidpunkt uti den profetiska utvecklingen, som här skildras— sålunda visst icke vid den tidpunkt, då Johannes lefde (se 17:1, 3)—sedan försökt med de fem olika regeringsformer, dertill rådd af lika många konungsliga rådgifvare. Att "en är" betyder, att han nu tog råd af den sjette, hvarefter skulle komma en sjunde, hvars råd han dock skulle taga blott en kort tid eller som det heter: "När han kommer, skall han icke länge förblifva," 17:10, d. v. s. såsom hufvud eller rådgifvare åt antikrist.

Vi kunna lätt förstå, att antikrist skall förstå sig på, att likt kameleonten förändra färg allt efter omständigheterna. Än är han full anarkist, som synes vara hans första idé om regering, sedan kanske mera sansad eller socialist, än är han demokrat och ordar om folkstyrelse, än vill han hafva inskränkt monarki och än despotism o.s.v. och till sist kristokrati och teokrati, d.ä. häri utgifver sig sjelf för att vara först Messias och sedan Gud sjelf. Ibland är han religionsvänligt stämd såsom i Uppb. 17:3, då han bär skökan eller den falska gudaktigheten, ibland återigen religionsfiendtlig, såsom då hans tio konungar "hata skökan och bränna henne upp i eld," 17:16, hvilket senare dock icke inträffar förrän under vredesskålarna, således alldeles på slutet.

Det synes, som om han kommit till den höjdpunkten att kalla sig Gud redan i midten af veckan, Dan. 9:27, då han uppsätter sin egen bild uti templet och tillbedes. Uti 2 Tess. 2:3-4 läsa vi om "syndens menniska, förderfvets son, att han sätter sig i Guds tempel såsom en Gud och föregifver sig sjelf vara Gud." Först derefter kommer hedningarnas förtrampande af den heliga staden i tre och ett halft år. Uppb. 11:2.

Det sjuttonde kapitlet synes beskrifva antikrists ställning just före den tidpunkt, då såväl han sjelf som hans tio generaler—de tio hornen med hvilka vilddjuret stångas—få verldsvälde. De tio hornen, 17:3, hafva inga diadem på sig, som de samma hornen hafva i kap. 13:1. De sägas "ännu icke fått rike," 17:12, vid den tidpunkten uti synen, som då upprullades för Johannes. Men de sägas skola "få makt" såsom konungar eller få konungamakt, d.ä. blifva verkliga konungar "tillika med vilddjuret," d.v.s. samtidigt med att antikrist blir konung öfver jorden, som sker i midten af veckan.

Denna heder att blifva verldsherskare erhåller antikrist dock ej, förrän han varit i afgrunden och der af satan fått sin uppståndelsekropp. Det är såsom uppstånden (eller sedan "dödssåret blifvit läkt") som "hela jorden såg med förundran efter vilddjuret," 13:3, alldeles som Kristus såsom uppstånden fick det vidsträckta verldsinflytandet. Samtidigt få hans tio generaler deras konungsliga makt och myndighet. Det är på denna händelse allt väntar i Uppb. 17. Det blir sålunda lätt att förstå uttrycken "vilddjuret, som du såg, var, men är icke, och det skall uppstiga ur afgrunden," 17:8, eller "skall komma," v. 8. De betyda helt enkelt, att antikrist hade varit på jorden (dock utan att vara krönt till verldsherskare), nu var han ej der, ty han var i afgrunden, men skulle uppstiga ur afgrunden till jorden, vid hvilket tillfälle hans kröning skulle försiggå.

Så snart antikrist uppstigit ur afgrunden och af draken fått all hans makt och visdom (liksom Gud gaf all makt åt sin son) synes han ej längre bry sig om några rådgifvare. Den sjunde, som "icke skall länge förblifva," afskedas, hvarpå antikrist synes bli sin egen rikskansler, d.v.s. han tager råd af ingen utom sig sjelf under de sista tre och ett halft åren. Det är han sjelf, som är "den åttonde" och som går till förtappelse, nemligen vid Herrens nedstigande på oljoberget, 19:19, 20. Att den åttonde säges vara af de sju, nemligen dessa hufvud, d.ä. rådgifvarena, visar, att antikrist redan före sitt nedstigande till afgrunden någon tid personligen skött rikskanslersembetet, d.v.s. varit sitt eget hufvud eller rådgifvare, hvilken ställning han ansett sig tvungen att då uppgifva. Detta synes af uttrycket "en är," v. 10, hvilket bevisar, att någon skötte det arbetet, medan antikrist var i dödsriket.

Det berättas från Voltaires dagar, att en gång en stor fest hölls till hans ära, hvarvid äfven en på Herren troende var närvarande. På tillfrågan, hvad han tyckte om Voltaire, svarade han helt lugnt, att det var "en sak till, han borde hafva gjort, så hade folk trott på honom bättre." "Hvad månde detta vara?" blef den undrande frågan af den, som först stält frågan till honom, hvilken ju menade, att Voltaire dock hade gjort allt mycket väl, som så kraftigt bidragit till att afskaffa all religion i Frankrike, att ordna om en hvilodag hvar tionde dag i stället för hvar sjunde, att förvandla domkyrkan i Notre Dame i Paris till en teater, der förnuftets gudinna tillbads. "Jo," blef svaret, "han borde hafva dött och sedan uppstått på tredje dagen."

Det är äfven uti denna punkt, som antikrist skall lyckas efterapa Kristus och derefter begynna häda Gud och "dem, som bo i himmelen" samt strida mot de heliga, som äro på jorden, 13:6,7. Det är då, han riktigt skall visa sig lik "leoparden" uti list, lik "björnen" uti att sönderrifva och lik "lejonet" uti att söndermala med sina tänder och förskräcka genom sitt rytande, 13:2. Det är då han får "makt öfver alla stammar och folk och tungomål och folkslag," v. 7. Det är då "alla, som bo på jorden, skola tillbedja det, hvilkas namn från verldens grundläggning icke äro skrifna i det slagtade lammets lifsbok," v. 8. En sådan makt har aldrig hvarken det romerska riket, ej heller påfvedömet haft. Märk, huru det om de heliga, som här besegras, säges, att deras namn äro skrifna i lifsboken "från verldens grundläggning," 13:8; 17:8, hvaremot det om Guds församling heter, att de "äro utvalda i Kristus före verldens grundläggning," Ef. 1:4. Under denna förskräckliga antikristiska vedermöda uppmanas de troende, v. 10, att ej då söka begagna våld mot våld, svärd mot svärd, ity att svärdet i så fall skall drabba dem rättvist och de ingen lön få för sitt lidande. Deras vapen skall vara "tålamod och tro," och om de dödas, få de martyrernas härliga lott.