Detta aflöper ej utan krig. Satan gifver icke så lätt upp sitt område, och derför måste saken afgöras genom krig. Mikael, Israels skyddsängel, Dan. 10:21; 12:1; Jud. v. 19, och hans änglar uppstå och hjelpa till i striden för deras skyddslingars välfärd och rättigheter. Gossebarnet begagnar "lammets blod" såsom vapen, d.v.s. den Jesu eviga lifskraft, som de hade boende uti sig äfven i skyn, och de aflade vittnesbörd om deras rättighet att intaga det område, som Jesu blod hade köpt och nu skulle rena. De himmelska tingen skulle nemligen renas med bättre blod än bockars, Ebr. 9:23. Blodet var utgjutet för att rena sjelfva den lägre himmelen. De stredo i detta medvetande, de aflade detta "vittnesbörd," v. 11, och—"de öfvervunno honom," v. 11. De hade ofta på jorden sett döden i ansigtet, sålunda innan de framföddes, d.v.s. innan deras antal blef fullt, men ehuru de aldrig dogo, "älskade de dock icke sitt lif allt intill döden," d.v.s. de hade varit redo att dö när som helst, om det hade behöfts. Deras mannamod på jorden gjorde dem passande för striden i himmelen. Den skara, från hvilken jubelsången öfver satans nedstörtande, v. 10, kommer, är nog både gamla och nya förbundets förklarade helgon i himmelen.
Med "bröderna," som blifvit af satan anklagade, menas nog gossebarnet. "Satan—vardt nedkastad till jorden,—och hans änglar blefvo nedkastade med honom," v. 9. "Ve jorden och hafvet! Ty djefvulen har stigit ned till eder i stor vrede, vetande, att han icke har lång tid," 12:12. Ej underligt, att satan nu är vred, vetande, att han förlorat ett mycket stort område, och ännu mera, då han nog är medveten om, att detta ej är hans sista utkastande, ty efter 3-1/2 år skall han kastas "till afgrunden," 20:3, och efter de tusen åren "till eldsjön," 20:10.
3-1/2 år före denna tid hade församlingen tagits bort öfver hans hufvud och nu gossebarnet. Hvad är alltså nu att göra? Jo, han vänder sig nu mot qvinnan, som födt gossebarnet, d.ä. mot den judiska nationen, som ännu är qvar på jorden. Följden blef, att hon måste "fly till öknen." Enligt mångas förmenande blir detta samma öken, der Israel förr blef "närd" på ett underbart sätt i fyratio år, nemligen Sinais öken. Draken sprutar ur sin mun vatten såsom en flod efter qvinnan, d.ä. han uppväcker jordens arméer till krig mot henne. Dessa arméer förgås, såsom det skedde med Korahs, Datans och Abirams rote derigenom, att jorden öppnade sin mun och uppslukade floden, d.ä. dödade arméerna. Detta antikrists infall i Palestina synes vara det andra i ordningen, beskrifvet i Dan. 9:27; 11:29-39, vid hvilket han afskaffar "det dagliga offret" och uppsätter "förödelsens styggelse." Draken går då bort att strida mot "de öfriga af qvinnans säd, som hålla Guds bud och hafva Jesu vittnesbörd." Qvinnan har sålunda mer än två gossebarn. Emellan de två förut nämnda framfödas dessa, som, här nämnas. Vi se längre fram i tiden dessa helgon i kap. 14:12 beredda på att dö, om det gäller, lyckliga genom löftet: "Saliga äro de döda, som i Herren dö härefter," eller att upplyftas, om Gud hellre så vill. En del af dem synas dö och hvila sig från sitt arbete under den tid af omkring ett år, som ännu då återstår, d.v.s. under det, att de sju vredesskålarna utgjutas, och en del af dem synas blifva upplyftade, ty vi se dem i kap. 15 samtidigt stå på glashafvet. Uttrycket "Guds bud och Jesu vittnesbörd," 12:17; 14:12, och att de sjunga "Moses och lammets sång," 15:3, synas visa, att dessa frälsta äro af Israel, sålunda qvinnans tredje och fjerde gossebarn. De 144,000, som beseglas omkring ett år efter veckans midt, böra nemligen ock räknas till qvinnans gossebarn, till "de öfriga af hennes säd;" det i Es. 66 är ett af de sista.
Det sista vi se i detta kapitel är, att draken stod vid folkhafvets strand, blickande efter antikrists uppkommande till sin hjelp uti att skaffa honom nya härar att dermed förfölja de rättfärdiga hvarom nästa kapitel handlar.
Kap. 13.—Antikrist.
"Och jag såg ett vilddjur uppstiga ur hafvet, och det hade tio horn och sju hufvud och på sina horn tio diadem" o.s.v.
När man först läser uttryck sådana som dessa, uppstår lätt den tanken: Sådana mystiska framställningar lönar sig aldrig ens att söka förstå. Men om man så finner, att Gud sjelf samtidigt lemnat förklaring på dem, ställer sig saken helt annorlunda. Se här Guds egen förklaring: "De tio horn" äro "tio konungar," 17:12, och "de sju hufvuden" likaså "sju konungar," v. 9, eller "sju berg." Horn tyder på styrka; hufvud på förstånd, ledning, råd. Vilddjuret sjelft förklaras ock vara en konung, nemligen "den åttonde," 17:11.
Hvarje försök att få vilddjuret att syfta på något visst århundraden långvarigt system strandar sålunda mot Guds ords bestämda utsago, att vilddjuret är en konung, nemligen "syndens menniska" eller den sista antikrist,[8] och en sådan kan ju icke lefva under århundraden. Uti den romerska kyrkan eller den romerska staten kan man på det högsta spåra en slags föreskuggande historisk s.k. årsdagsuppfyllelse, men äfven denna först nu vid tidsålderns ände. Skulle man då nöja sig med denna skugga och lemna sjelfva varelsen, då gjorde man samma grofva misstag, som om man blefve så förtjust i en väns porträtt (som ju egentligen är hans skugga), som sändes en på förhand, att man glömde, att vännen sjelf komme efter. Vi få aldrig glömma, att Gud skrifvit hvad han menat och menat hvad han skrifvit; och att så tro blir i längden säkrast.
Porträttets studerande på förhand kan hafva sin betydelse för att lära oss känna igen vännen, då han kommer. Och likaså kan profetiornas skugga, den historiska tolkningen, hjelpa oss att i vissa punkter få en idé om visse händelsers förhållanden till hvarandra, tidslängd m.m. I detta ljus vilja vi i denna bok allt emellanåt gifvä häntydningar till årsuppfyllelsen. (Se äfven tabell III härom.)
Vi se sålunda uti det första vilddjuret en stor konung framstäld för oss, som har sju hufvud, d.ä. sju riksråd. Likasom vi läsa om konung Xerxes sju riksråd uti Esters 1:14: "Och de, som voro honom närmast, voro sju höfdingar i Persien och Medien, som sågo konungens ansigte och sutto främst i riket." Hvad menar konung Oscar II med ordet "vi" då han säger: "Vi Oskar med Guds nåde?" Naturligtvis sig sjelf och sina ministrar. Dessa tillsammans blifva "vi Oscar." Likaså utgör antikrist sjelf och hans rådgifvare tillsammans den antikrist, som om han skulle begagna det uttrycket, icke skulle säga: "Med Guds nåde," utan med satans, ty det heter, att draken gaf honom sin kraft och tron och stor makt, 13:2. Vi förstå den skilnad som ligger i uttrycket: "Jag Oskar" och "Vi Oskar." I förra fallet menas konungen personligen och i senare konungen och. hans ministär.