Denna sköna stad finnes till både under och efter de tusen åren. Under de tusen åren är staden så nära jorden, att folken kunna "vandra i dess ljus," 21:24, och att "jordens konungar bära sin härlighet in i den." Ordet, som är öfversatt med "in i," kan lika väl betyda "emot." Samma ord är nemligen öfversatt med emot uti Luk. 15:21: "Fader, jag har syndat emot himmelen." "Jordens konungar," troligen de jordiska konungarna, gå in i det jordiska Jerusalem, som då är praktfullt uppbyggdt, men bära sin, v. 24, och folkens, v. 26, härlighet och ära emot den himmelska staden. Icke endast deras tillbedjan, bön, pris och tack går upp emot denna stad, utan äfven deras härlighet och ära. De representera sålunda sina olika folk både såsom prester och konungar (jordiska nemligen.) Es. 61:6; 66:21.
Om vi återigen med "jordens konungar" tänka oss de förhärligade, skulle meningen blifva den, att de, såsom representanter af jordens nationer, bringa in sin och deras härlighet i det himmelska Jerusalem, alldeles såsom vid drottning Viktorias kröning representanterna från alla länder, öfver hvilka hon regerar, bragte dessas härlighet och ära in i London. Den förra meningen är dock mera sannolik.
Att beskrifningen på det nya Jerusalem från kap. 21:9 till kap. 22:15 framställer tillståndet under de tusen åren, visar äfven uttrycket "Guds och lammets tron," 22:l,3. Något sådant uttryck finnes ej uti de första åtta verserna af kap. 21, hvilka åtta versar framställa stadens ställning efter de tusen åren, sedan, Gud slagit upp sitt tabernakel, nemligen det himmelska Jerusalem, Ebr. 9:24, "bland menniskor" för att "bo bland dem," v. 3. Då finnes ingen lammets tron längre, i ty att 1 Kor. 15:24-28 visar oss, att Kristus icke skall regera längre än till slutet af de tusen åren, till "änden." "Han måste regera, till dess han lagt alla sina fiender under sina fötter" och så "öfverlemna riket åt fadern," då "Gud skall vara allt i alla."
Ännu en sak visar oss, att vi från kap. 21:9 till kap. 22:15 hafva en beskrifning på stadens ställning till jordens folk under de tusen åren. "Trädets löf tjenade till folkens läkedom." Nationer finnas ej till på den nya jorden, utan endast individer ("menniskor," hvarom mera sedan), och ännu mindre folk, som behöfva läkedom. Allra minst behöfvas dessa löf i det nya Jerusalem, hvars invånare endast äta af trädens frukt. Löfven åter igen behöfva jordens nationer under de tusen åren, för hvilka ännu både synd, sjukdom och till och med död äro en möjlighet, ehuru de höra till undantagen. Vi sade trädens löf. Det står egentligen "trädets löf" och "lifvets träd," skenbart gifvande vid handen, att det skulle endast finnas ett träd. Men såväl grundordets betydelse som uttrycket "på båda sidor" visar oss, att det menas flera träd. Ordet användes i samma bemärkelse som om vi t.ex. i en beskrifning öfver Palestina skulle säga: "Här växer palmen, här växer vinrankan." Detta är ett mycket vanligt uttryckssätt, och hvar och en förstår, att dermed icke menas en palm eller en vinranka, utan många. Melin säger härom: "Icke ett utan en fortlöpande rad af lifsträd på högra och venstra flodstranden." Vi skola sålunda utropa, när vi komma hem till vår stad: "Ja, nu ändtligen äro vi komna, icke till palmens eller vinrankans land, utan till lifsträdets land, till lifsträdets rätta jordmån."
ÅTTONDE AFDELNINGEN.
Efter de tusen åren.
Såsom redan är antydt, är det egentligen de åtta första versarne af kap. 21, som framställa det egentliga evighetstillståndet. Kristus behöfver ej då regera, ty all tanke på uppror eller bristande villighet eller förmåga för någon enda att intaga sin rätta plats, är då för alltid förbi. Det finnes då inga nationer, inga furstar, inga konungar på jorden, utan endast individer, "menniskor," som ej intaga någon öfver- eller underordnad ställning till hvarandra. Lika punktligt som solen går upp hvarje morgon och stjernorna löpa sina banor, lika punktligt skola då menniskorna på den nya jorden utan att hvarken styra eller blifva styrda fullgöra Herrens vilja, som då hufvudsakligast består uti att älska Herren Jesus och fadern, älska hvarandra och den himmelska stadens och den nya jordens invånare. Lika endrägtiga som lemmarne i en kropp äro, blir då menniskornas förhållande till hvarandra. Men det synes, som skulle äfven då en skillnad förekomma, nemligen emellan dem, som bo på jorden och dem, som bo i staden, ty ehuru den öfver 200 svenska mil höga staden kommit så lågt ned, att den hvilar på jorden, måste vi ändå tänka oss, att jorden är ett och staden ett annat.
Vår första fråga blir: Hvarifrån komma väl dessa "menniskor," till hvilka vi—de himmelska invånarne—skola komma ned, samtidigt med att staden, i hvilken vi bo, kommer ned? Bibeln gifver ej något direkt svar härpå, men det troliga är (försåvidt ej Gud skapar nya menniskor helt och hållet), att de myriader af menniskor, hvilka icke deltogo uti upproret, då satan blef lös, och hvilka, myriader naturligtvis utgöra den ojämförligt större delen af jordens då så oerhördt talrika befolkning, blifva öfverflyttade på den nya jorden sedan eldsfloden rensat densamma. Lägg märke till, att Petrus talar om en eldsflod, genom hvars förfärligt starka "hetta" elementen skola upplösas och jorden och de verk, som äro derpå, skola förbrännas. "Men nya himlar och en ny jord vänta vi efter hans löfte, i hvilka rättfärdighet bor" (icke endast bärskar, som under de tusen åren, utan bor.) Denna storartade rensning skall försiggå, på det att "Guds dag" skall kunna begynna, ty så läsa vi: "Medan I vänten och ifrigt åstunden Guds dags tillkommelse, för hvars skull himlarna skola upplösas af eld" o.s.v. 2 Petr. 3:10-13. Förut var det Herrens dag (under de tusen åren) nu blir det Guds "dag," likasom det är Guds "tabernakel," Uppb. 21:3, Guds "folk," v. 3, och Guds "son," v. 7, (som hvarje öfvervinnare skall vara). I Uppb. 21:l läsa vi ock, att den första himmelen och "den första jorden hafva förgåtts och hafvet (som finns till under de tusen åren, men ej sedan) är icke mer." De tusen åren sluta sålunda med en eldsflod. Den eld, som föll ned af himmelen från Gud, kap. 20:9, och som förstörde de upproriska, gjorde sålunda något vida mera, den satte hela jorden i brand.
Intet ord förekommer om hvart de rättfärdiga gå, som ej deltagit i upproret. Men eftersom de förut tillhörde jorden, och det icke säges, att de förgingos genom eldsfloden (hvilket dessutom vore tvärt emot Guds forna handlingssätt), är det mest antagligt, att Gud tog dessa till sig i sin himmelska ark, såsom det skedde med Noah och hans familj under tiden för _vatten_floden och att han sedermera släppte ned dem igen, alldeles som det skedde med arken, hvilken stannade på Ararats berg, då Gud sade till Noah: "Gå ut ur arken, du och din hustru och dina söner och dina söners hustrur med dig!" Noah, som tillhörde jorden förut, fick komma ned på den igen, och "de heligas läge," som Herren så väl skyddade emot upprorsmakare, 20:9, och hvilka heliga han sålunda ej synes vilja låta drabbas af död, komma nog ned igen på den jord de förut bebott.
När Gud landsatte Noah på den efter floden förnyade jorden, sade han till dem: "Varen fruktsamme och förökens och uppfyllen jorden!" Skall månne Gud säga detsamma till dessa "menniskor" på den nya jorden? Så egendomligt som detta låter, begynner den tanken mer och mer att hyllas af framstående bibelforskare. Den förut omnämnde framstående lutherske teologen d:r Seiss påstår det. Han säger: "Uti ordet: 'Se jag gör allting nytt,' ligger ock det inneslutet, att menniskoslägtet blir nytt. Öfverhufvud står det ingenstädes i bibeln, att menniskoslägtet som en sig alltjemt fortplantande skapelse skall upphöra. Menniskorna skola alltså som Adam och Eva före syndafallet på syndfritt sätt föröka sig, som det bjöds de första menniskorna."