D:r Seiss synes sålunda vara af den meningen, att Herren förvandlar de menniskor, som finnas på jorden under de tusen åren till samma tillstånd som Adam och Eva före syndafallet, och att i orden: "Se, jag gör allting nytt," 21:5, äfven är inneslutet, att det blir ett nytt menniskoslägte. Den bekante d:r Grattan Guinness i London anser icke heller detta för otroligt och anför bland annat Efes. 3:21 såsom bevis derför. Der står: "Honom vare ära i församlingen genom Jesus Kristus bland alla slägten i evigheters evighet" (eg. "till alla slägtleden af tidsåldern af tidsåldrar.")
Hvar och en förstår väl, att vi här ej tala om de förhärligade i det himmelska Jerusalem, i staden, om hvilka det tydligt säges, att de, som befinnas värdiga att få del af "uppståndelsen från de döda, de hvarken gifta sig eller bortgiftas," utan: äro derutinnan "lika änglarna," Luk. 20:35, utan här är fråga om de "menniskor", som bo på den nya jorden. Det är ganska märkligt att läsa om, huru Gud på många ställen i sitt ord begagnar uttrycket "tusende led." "Gud gör barmhertighet till tusende led," 2 Mos. 20:6. Han "bevarar kärlek intill tusende led," 2 Mos. 34:7. Han "gör barmhertighet till tusende led," 5 Mos. 5:10.
Han "bevisar barmhertighet intill tusende led." 7:9. "Kommen ihåg … det ord han budit tusende slägter." 1 Krön. 16:15. "Han kommer evigt ihåg sitt förbund, det ord han har budit tusende slägter." Ps. 105:8. Enligt Luk. 3 kap. är det endast 75 slägtled från Adam till Kristus på omkring 4000 år. Tusende slägtled skulle sålunda upptaga en tid af öfver 50,000 år (närmare 53,333.) Ehuru bibeln sålunda synes vara temligen klar rörande denna punkt, får man dock vara högst försigtig uti några påståenden.
Orimligt kunde det ju ej vara, att Gud, som antagligen gerna vill genomdrifva sina en gång fattade planer, skulle hafva för afsigt att visa satan, alla menniskor och alla änglar, att hans första plan i paradiset skall genomföras. Att nu detta icke sker under de tusen åren är klart, i ty att de förhärligade helgonen äro i högre ställning än Adam och Eva voro, under det att den jordiska befolkningen under de tusen åren äro i en lägre. Dessa senare bära ännu i sin natur många märken och böjelser efter fallet, hvilka Adam och Eva ej hade, och hvilka kanske knappast de tusen åren kunna eller hinna att fullt utplåna. Det troliga är derför, att de måste genomgå någon genomgripande förändring, innan de placeras på den nya jorden—en förändring, som gör dem fullkomligt lika med Adam och Eva före fallet.
Man har ofta frågat: Huru skulle det hafva gått, om icke fallet hade kommit? Befallningen att fortplanta sig blef nemligen gifven före fallet. 1 Mös. 1:28; 2:24. Om ingen synd, hade kommit i verlden, hade ingen död kunnat komma, och då hade ju jorden till sist blifvit alldeles uppfylld af menniskor. Barn hade blifvit aflade och födda utan synd, de hade varit fullkomliga såsom barn, fullkomliga såsom ynglingar, såsom män och såsom åldringar. Än sedan då? De kunde aldrig dö. Svar: Gud hade väl då fått plocka dem hem såsom mogna frukter och gyllene ax till sin himmel likasom Enok och Elia.
Nu skedde det ej så, utan fallet kom, och det visste Gud på förhand. Men om nu menniskor skola finnas på den nya jorden i samma ställning, så uppstår ju samma svårighet. D:r Grattan Guinness säger derom: "Denna fråga innebär dock ingen verklig svårighet… Vår planet utgör för öfrigt icke hela universum: 'I min faders hus äro många boningar.' Och midnattens myriader stjernor äro solar i andra planetsystem för att icke tala om de aflägsna nebulosorna. Kan Gud icke förflytta sina trogna till andra verldar? Förstår icke till och med menniskan att grundlägga nya kolonier och befolka nya och aflägsna länder med den gamla verldens öfverbefolkning. Säkerligen har den allvise skaparen redan från början förutsett och ordnat allt detta." Så långt Guinness.
Men utan att flyga så långt med våra tankar tro vi, att den kubformade nya Jerusalems stad, hvars ofantliga ytinnehåll, särskildt på grund af dess oerhörda höjd, vi knappt kunna fatta, har rum för alla de lyckliga varelser, som jorden skall kunna frambringa åtminstone under många tiotusentals år. Och vidare är det ju ej säkert, att denna fortplantning skall fortsätta i oändlighet. Det förut nämnda stället, Efes. 3:21, om slägtleden under tidsåldern af tidsåldrar bevisar åtminstone icke, att sådant skulle ske mer än under en sådan oerhördt lång tidsperiod, att den förtjenar namnet af en tidsålder af tidsåldrar. Men andra ställen i bibeln tala om flera sådana långa perioder, ty vi läsa om "tidsåldrar af tidsåldrar." Uppb. 5:13; 10:6; 14:11; 20:10 m.fl.
Skall det kanske till sist förunnas oss att öfver det nya Jerusalems murar blicka ned öfver en jord, en menniskoslägt, som i allt uppfyller Guds ursprungliga plan? Huru skola vi icke då beundra Guds storhet uti att hafva kunnat göra godt af ondt! Då satan förhindrade "rikets upprättande" genom att döda härlighetens Herre, trodde han väl att han omintetgjort Guds plan. Men när Herren nu snart kommer tillbaka för att upprätta riket, har han icke endast en konung att bjuda jorden på utan äfven en drottning, som han vunnit under mellantiden. När satan frestade Eva i paradiset, trodde han väl äfven då, att han vunnit sitt spel, men nej, Gud skall åter frambringa ett paradisiskt tillstånd på en ny jord, och under tiden har han vunnit alla det nya Jerusalems invånare. Satan förlorar sålunda till sist, huru han än bär sig åt. Halleluja!
När Herren Gud i paradiset vandrade bland menniskorna, då var han ensam, då hörde menniskorna endast "ljudet af Herren Gud, som gick omkring i lustgården, då dagen svalkades." 1 Mos. 3:8. Men när han på den nya jorden tager sig en aftonpromenad, när åter "Gud sjelf skall vara med dem, deras Gud," Uppb. 21:3, då kan han inbjuda hela den himmelska familjen, i vilken Jesus är den äldste brodern, att göra sig sällskap. Och denna familjs olika klasser och olika individer hafva nog något att berätta för jordens folk om utkämpade strider och gjorda erfarenheter, som skall förvåna särskildt den nya jordens nya slägten. Aftonpromenad, sade vi, men det blir ju ingen natt. Det är i staden, der ingen natt finnes. Men på jorden är det nog möjligt, att natt förekommer såsom en behaglig omvexling. Adam "sof," innan ännu synden kommit i verlden.
Att menniskorna på den nya jorden skola äta är troligt. Det första budet till menniskan i paradiset rörde, hvad de skulle och hvad de icke skulle äta. Att dock intet kunskapens träd på godt och ondt finnes på den nya jorden, kunna vi vara vissa på. Men äfven om det funnes, skulle nog de 7000 årens sorgliga erfarenheter af synd och syndens följder gifvit Guds barn sådan afsmak för detta träd, att de aldrig skulle vilja smaka det. "Brändt barn skyr elden." Dessutom finnes satan ej mer. Han kan icke fresta dem mera, han är då icke endast "bunden" utan "kastad i eldsjön" d.v.s. borta för alltid.