Skola de förklarade andarna ock äta? I Uppb. 22:l, 2 står både om lifvets vatten och om "lifvets träd, som bär tolf skördar, en skörd hvarje månad." Och i Uppb. 2:27 läsa vi: "Den, som öfvervinner, honom skall jag gifva att äta af lifvets träd, som är i Guds paradis." Paradiset synes sålunda blifva de förhärligades matsal, om vi så våga uttrycka oss, och är ej att förvexla med sjelfva brudgemaket—tillbedjandets afdelning.
Kanske vi genom att något betrakta bibelns lära om paradiset kunna få någon idé om hvad slags ätande här är fråga om för dem. Ordet paradis förekommer endast på tre ställen i bibeln, nemligen i Luk. 23:43: "I dag skall du vara med mig i paradiset" (detsamma som "Abrahams sköte,") och i 2 Kor. 12:4: Paulus blef "uppryckt till paradiset" samt i detta Uppb. 2:27.
I allmänhet, kallas ju dock äfven Edens lustgård för paradiset. Så förstodo ock judarna saken, såsom vi kunna läsa i deras Talmud: "I paradiset kunna endast de rättfärdiga ingå, hvilkas själar föras dit af änglar. När israeliten bortgår till det eviga huset, så kommer en ängel, som förestår Edens lustgård, och som mottager hvarje omskuren Israels son och inför honom i Edens lustgård. Abraham skall sitta vid Gehennas port och skall icke tillåta någon omskuren att stiga dit ned. Gehennas eld har ingen magt öfver syndare af Israel, emedan Abraham stiger ned och återför dem derifrån."
Paradiset var troligen först på jorden, men försvann derifrån vid syndafallet, efter hvilken tid det först tjenade som uppehållsort för det gamla förbundets aflidna heligas andar (= "Abrahams sköte," Luk. 16:23.) Det var då beläget i "jordens nedersta rum," ty dit nedsteg Jesus och dit (till paradiset) tog han röfvaren. Sedan blef detta i och med Kristus upplyftadt till tredje himmelen (troligen till nedre afdelningen af den himmelska staden, detsamma som "under altaret,") ty Paulus blef uppryckt till "tredje himmelen" och "till paradiset." Den afdelningen af dödsriket, som hette paradiset, blef sålunda då skild från den andra delen deraf, som hette Gehenna, hvilka två afdelningar förut voro så nära hvarandra, att dess invånare kunde samtala med hvarandra, såsom Lasarus och den rike mannen, ehuru ej komma öfver till hvarandra. Det är på grund af denna förändring af paradisets läge, som de gamla heliga alltid talade om att stiga ned i de dödas rike, 1 Mos. 37:35, under det att vi tala om, att våra vänners andar gå uppåt.
Efter den allmänna uppståndelsen vid de tusen årens slut, då alla de, som hafva sina namn i lifvets bok, lemna paradiset och uppstå, synes det, som om paradiset skulle blifva tomt, försåvidt ej Herren då använder det till räddningsark för de frälsta på jorden, hvilka ej deltogo i upproret vid de tusen årens slut och under den tid, då eldsfloden går öfver jorden och till dess, att de intaga den nya jorden. Att nu ej paradiset får samma öde som den andra afdelningen af dödsriket (Gehenna), eller att kastas i eldsjön, ses tydligt deraf, att vi återfinna det med dess lifsträd uti Uppb. 22:2, då löftet i kap. 2:7 till öfvervinnarne att få äta af dess frukt skall uppfyllas. Dessa lifsträd funnos sålunda till i detta paradis redan på Johannes tid, ty det talas om "lifvets träd, som är i Guds paradis." Uppb. 2:7.
Dess frukt må sålunda vara något, som äfven de aflidnas andar kunna förtära, hvaraf vi draga den slutsatsen, att ätandet sålunda hufvusakligen är ett andligt ätande, såsom vi genom tron äta Kristi lekamen och blod i nattvarden samtidigt med, att kroppen äter brödet och vinet. Vi kunna dock äta Kristi lekamen och blod genom andra medel, nemligen genom ordet i ty att allt, som påminner om Kristus och riktar våra trosblickar på honom, meddelar evigt lif.
De afsomnade kunna nog ej njuta af Kristus eller äta af detta lifvets träd annat än såsom vi njuta af Kristus, då vi tänka på honom, bedja till, tacka eller tillbedja honom, men sedan vi fått förhärligade kroppar, kunna vi nog njuta af honom såsom vi göra i nattvarden, d.v.s. äfven genom begagnande af yttre symboler. Det blir sålunda ett verkligt lifsträd och ett verkligt lifsvatten, liksom det i nattvarden är ett verkligt bröd och ett verkligt vin. Men lika litet som vi i nattvarden äta och dricka för att tillfredsställa vår lekamliga hunger och törst, lika litet komma vi att spisa af lifvets träd och dricka af lifvets vatten i och för stillande af hunger och törst.
Allt, som finnes i himmelen, skall för oss framställa Jesus.
Alla våra fem sinnen skola vi då såsom nu betjena oss af för att tillgodogöra oss Jesus och njuta af honom. Våra förklarade ögon, då de se lammet midt i tronen, våra öron, då de tjusas af den himmelska musiken, våra luktorgan, ty då vi der inandas himmelens sköna blomsterdoft, skola vi icke glömma, huru skön han sjelf är eller glömma att njuta af aromen från hans älskliga person. Vidare skola våra känselorgan, om de ock erfara en aldrig så ljuf elektrisk ström vid beröring af en ängels eller ett helgons hand, dock aldrig kunna förleda oss till att ej begagna hvarje tillfälle att få känna den ännu ädlare strömmen från Jesu och faderns hand och hjerta.
Och likaså skall för hvarje gång vi plocka af de ädla frukterna från lifvets träd eller njuta af lifsvattnet, detta endast bringa oss till att samtidigt njuta af några af hans ädla egenskaper, såsom välvilja, vänlighet, förtrolighet, godhet och kärlek. Skall då icke hågkomsten af, huru han här nere har fröjdat oss, hvarje gång vi njöto af honom i nattvarden o.s.v., och allt hvad han eljest skänkt oss på jorden såsom underpant på sin kärlek (och det redan före bröllopet sålunda) fylla våra hjertan med salighet! Himmel och jord, kronor och palmer, perlor och ädelstenar, lifsträd och lifsvatten, umgänget med helgon och änglar, himmelska utsigter, himmelsk musik och himmelsk blomsterdoft, minnet af det förflutna, besittningen af det närvarande, vissheten om en evig lycklig framtid—allt, allt skall endast göra att han, han blir så älsklig för oss, att vi ej veta, antingen vi skola, "tiga stilla i vår kärlek" eller utbrista i lofsångsljud, som skaka hela den himmelska staden, antingen vi skola le af salighet eller gråta af sällhet.