Men skulle någon sällhetstår falla från våra ögon, skall Gud äfven aftorka den. Det är då brudskarans förenade kärleksblickar skola komma hennes älskade brudgum att utropa: "Vänd dina blickar från mig, de komma mig att darra." Hög. V. 6:4. Det är då, han skall säga: "Huru skön är du, och huru täck, min älskade, i kärleks lekar!" Hög. V. 7:6. O hvilket samlif i denna stad emellan fader och son, emellan brud och brudgum, emellan helgon och änglar! Och midt under det att våra hjertan äro färdiga att brista af sällhet utan mått, höra vi kanske en ängel alltemellanåt utropa: "Och döden skall icke vara mer, icke heller sorg, icke heller rop, icke heller värk varder mer, ty det första har gått till ända." Uppb. 21:4.

* * * * *

Vi sade, att uti dessa 8 första verserna af Uppb. 21, hvilka beskrifva det egentliga evighetstillståndet, det ej talas om lammets tron såsom i 22:1 utan endast om Guds tron, 21:5. Vi böra ock lägga märke till, att uttrycket: "Herren Gud" ej heller förekommer här om Gud utan endast Gud. Deremot förekommer detta uttryck: "Herren Gud" tre gånger uti beskrifningar på tillståndet under de tusen åren, 21:22; 22:5, 6. Uti dessa åtta verserna, 21:1-8, deremot endast Gud—ett ord, som förekommer 6 gånger (och om vi dertill lägga ordet Gud uti uttrycket "Guds dag," 2 Petr. 3:12, som tyder på samma tid, blir det ett jemnt sjutal.) Efter de tusen åren är det sålunda hvarken behof af, att Kristus regerar, ej heller att Gud ens bär namnet Herre, hvilken benämning, så uttrycksfull den än är, dock skulle tyda på möjligheten af bristande lydnad.

Förut var det Kristus, som var "allt och i alla," Kol. 3:11, nu är det Gud, som är "allt i alla." 1 Kor. 15:28. Nådens hushållning begynte med: "Det är fullkomnadt." Joh. 19:30. De tusen årens med: "Det är gjordt." Uppb. 16:17. Men evighetens tidsålder skall begynna med ett nytt: "Det är gjordt," 21:6, af ännu större betydelse. Med "det första," som har "gått till ända," 21:4, menas nog de 7000 åren. Gud vare lof, att dessa icke utgjorde det hela, nej icke en gång det förra, utan endast "det första," visande oss, att ett andra, ett tredje, ett fjerde o.s.v. skall komma, hvarom mera i nästa kapitel.

Tidsåldrarna.

Då vi nu vilja något studera sanningen om bibelns olika tidsåldrar, är det vigtigt att vi komma ihåg, att det grekiska ord "aion," som egentligen betyder tidsålder, ofta är öfversatt med ordet "verld," under det att grekiska språket har två andra ord, som betyda verld, det ena den bebodda jorden och det andra verldsaltet. Ibland är samma ord "aion" öfversatt med "evighet", en gång med "skick." Efes. 2:2. Vi begagna nu det allmänt erkändt rätta ordet tidsålder på alla sådana ställen. I Ebr. 1:2 läsa vi då om Guds son, att Gud har "gjort tidsåldrarna genom honom" och i Ebr. 11:3, att "tidsåldrarna hafva blifvit ordnade genom Guds ord" eller på Guds befallning. Deri ligger en ofantlig tröstrik sanning. Gud har icke allenast skapat verldarna genom Kristus, hvilken sanning vi lära af andra ställen i Guds ord, såsom Ebr. 1:10; Joh. 1:3, 10; Kol. 1:16 m.fl. st., utan äfven ordnat tidsåldrarna genom honom.

I Efes. 3:11 läsa vi: "Efter det uppsåt af evighet," hvilket bör heta: "Enligt tidsåldrarnas plan." Här lära vi, att Gud, när han arrangerade tidsåldrarna, gjorde det efter en bestämd plan, hvilken han gjorde "i Kristus Jesus vår Herre," v. 11. Hvad Paulus i Efes. 3 kap. synes vilja framställa är, att Gud, när han lade denna plan, också gjorde rum uti densamma för Guds församling—en "hemlighet, som från tidsåldrarna har varit fördold i Gud." Efes. 3:9. Denna hemlighet bestod ej uti, att hedningar skulle genom Israel frälsas, ty det visste redan Esaias, som talade om Kristus såsom "hedningarnas ljus," Es. 49:6, utan hemligheten bestod uti, att hedningar skulle komma i samma höga ställning som Israel, och vidare deri, att af de båda skulle formas en klass heliga, hvilka skulle stå i samma innerliga förhållande till Kristus som en kropp till sitt hufvud. Judas framställer tidsåldrarna på ett träffande sätt, då han säger: "Honom tillkommer ära … och magt före hvarje tidsålder och nu och i alla tidsåldrar," v. 25. Paulus talar om, att evigt lif var utlofvadt "före tidsåldriga tider" eller, lättare uttryckt, "före alla tidsåldrar," d.v.s. förrän man begynt att uppdela tiderna uti tidsåldrar.

En tid har sålunda funnits till, då inga tidsåldrar räknades, och kanske en annan skall finnas till, då man upphör att så räkna. Det är troligt, att de olika skapelsedagarna utgjorde sådana tidsåldrar, ty att man ej behöfver tro, att de utgjorde endast tjugufyra timmar hvardera, är klart redan der af, att sol och måne, som ju afmäta våra dagar, ej funnos till förrän på den fjerde af dessa dagar, 1 Mos. 1:19, samt deraf, att alla de sju skapelsedagarna tillsammans kallas för en dag, 2:4. Somliga hafva antagit, att hvardera af de sju skapelsedagarna utgjorde en sådan förutnämnd tidsålder af tidsåldrar, med en längd af 7000 år. Riket skulle sålunda blifva detsamma som det 49:de klangåret, och den nya jordens tidsålder, Uppb. 21, skulle då passa in på jubelåret eller det 50:de årtusendet.

Vi komma ihåg, att Israel fick befallning att låta jorden hvila hvart sjunde år, som kallades "klangår," och att efter sju sådana klangår fira jubelåret. Klangåren blefvo sålunda 7, 14, 21, 28, 35, 42 och 49:de åren, och det 50:de blef jubelår. Klart är sålunda, att judarne då fingo två hviloår, ty det 49:de var ett klangår och det 50:de ett jubelår. Likaså skulle då de tusen åren blifva det 49:de af de tusenårslånga klangåren, och det nya Jerusalems nedkommande på den nya jorden blifva jubelåret. Dessa 7000 (6000 + 1000) åren skulle då förtjena namn af den sjunde dagen eller Herrens hvilodag i den bemärkelse, att han intet nytt skapar under denna tid, utan endast uppehåller, det han har skapat, och låter allt utveckla sig efter sin art. Efter denna hvilodags slut skulle sålunda skapelsen begynna på nytt, då han "skapar nya himlar och en ny jord" och ett nytt menniskoslägte. Man skulle ju kunna invända, att de troende dock äro "en ny skapelse," och att han sålunda fortsätter att skapa äfven nu. Det är sant, och på samma gång är det lif vi få endast ett meddelande af detsamma eviga lif, som redan finnes i Gud och är af honom beroende dag efter dag på ett helt annat sätt än det naturliga. Att nu dessa 7000 åren i alla fall utgöra en tidsålder af tidsåldrar är alldeles klart, äfven om vi ej skulle vilja acceptera den teorien att kalla den för hvilodagen, en teori, som vi lemna åt dess värde. De 7 tidsåldrar, af hvilka den består, kanske kunna afdelas sålunda:

1. Den antediluvianska, från menniskans skapelse och till floden—från Adam till Noah. Se, slägtregistret för denna tidsålder hvilken vi ock kunna kalla de första 10 fädernas tidsåldrar, uti 1 Mos. 5 kapitel.