Vi läsa om "denna tidsålders barn," Luk. 16:8; 20:34, och om "denna tidsålders bekymmer." Mark. 4:19. Vidare om "vishet, som icke tillhör denna tidsålder eller denna tidsålders härskare." 1 Kor. 2:6. Timoteus uppmanas, att förmana dem, "som äro rika i denna tidsålder," i Tim. 6:17, och i Tit. 2:12 talas om att "lefva gudligt i denna tidsålder." I 2 Tim 4:10 beklagar Paulus, att Demas har "fått kärlek till denna tidsålder." Af Matt. 12:23 lära vi, att "hädelse mot anden icke skall förlåtas, hvarken i denna tidsålder eller i den nästa," samt af Ebr. 6:5, att vi redan under denna tidsålder kunna, "få smaka den kommande tidsålderns krafter." Med den kommande tidsåldern menas alltid "de tusen åren." I förbindelse med Kristi profetiska tal begagnas ofta uttrycket "tidsålderns ände." "Hvad är tecknet för denna tidsålderns ände?" Matt. 24:3, "Skördetiden är tidsålderns ände," kap. 13:39 o.s.v., samt löftet: "Jag är med eder alla dagar intill tidsålderns ände," Matt. 28:20 m.fl. Vi vilja lemna de öfriga verserna uti Uppb. 22 kap. till. slutet af boken och nu öfvergå till en vigtig fråga.
NIONDE AFDELNINGEN.
När kommer Kristus?
Mark. 13:29, 32 synes varna för två ytterligheter i denna vigtiga punkt. Den senare versen säger oss, att vi icke kunna få veta "dagen och timmen" för Herrens tillkommelse, och den förra, att vi kunna få veta den ungefärliga tiden. "När I sen detta ske, så veten, att det är nära för dörren."
Det är ock ganska betecknande, huru Gud i forna dagar har uppenbarat för sina förtrogna, när stora ting skulle inträffa, och särskildt när tidsåldrarna skulle sluta. Noah visste på förhand år och dag, när den antediluvianska tidsåldern skulle sluta, nemligen efter 120 år. 1 Mos. 6:3; 7:4. Moses visste på förhand, när den patriarkaliska tiden skulle sluta, nemligen efter 430 års vistelse eller 400 års förtryck i Egypten. 2 Mos. 12:40; 1 Mos. 15:13. "Och det var just på den dagen, då de 430 åren voro förlidna, som alla Herrens skaror drogo ut ur Egyptens land," v. 41, Den, mosaiska tidsålderns afslutning var uppenbarad för Daniel och nedtecknad, så att folket på den tiden kunde veta, när den skulle nå sitt slut.
Daniel fick nemligen uppenbarelse om, att Kristus skulle dö 483 år efter befallningens utgifvande att uppbygga staden Jerusalem, år 454 f.Kr., Neh. 2 kap., och enligt detta kunde de då lefvande heliga temligen noga beräkna, när han skulle födas.
Om nu Herren sålunda på förhand uppenbarat, när de tre vigtigaste af de förgångna nådeshushållningarne skulle sluta, nemligen den antediluvianska, den patriarkaliska och den mosaiska, hvarför skulle han icke också gifva sina förtrogna nu för tiden en vink om, när han skall komma, eller åtminstone den ungefärliga tiden derför? Ehuru vår tid, både på det sociala och politiska området, är full af märkliga förebud till Herrens tillkommelse, vilja vi här inskränka oss till dem, som stå i förbindelse med Israels ställning och "hedningarnas tider". Israels ställning är angifven i Dan. 12:7 såsom ett bestämdt tecken för änden: "När slut är på förskingringen af det heliga folkets magt, skall allt detta varda fullkomnadt."
Israel går nu tillbaka till sitt land med snabba steg. Redan har Jer. 31:38, 40 om stadens uppbyggande "ifrån Hananeels torn intill hörnporten," på "Garebs- och Goahöjderna" och i "as- och askedalen" gått i fullbordan. Likaså Sakarjas profetia om, att Jerusalem skall "byggas såsom en öppen plats för myckenheten af folk och boskap der inne," 2:4, i ty att nu omkring lika många menniskor bo utom murarna som förut inom desamma.
I augusti månad detta år 1897 hölls en stor verldskonferens af framstående judar för att fatta beslut om Palestinas ännu grundligare kolonisering, och detta ehuru det redan nu finnes nära tre gånger så många judar i Palestina som de, hvilka återvände från Babylon. Underhandlingar pågå med turkiska sultanen om landets köpande, och Rothschildarnas inteckning i landet säges vara ute nästa år. En skarp, hälsosam skillnad har gjort sig gällande emellan ortodoxa och reformjudar, hvilka senare snart skola börja "hata och förskjuta," ja håna de förra. Es. 66:5, 6. De visa sig redan nu ganska skeptiska till och med rörande deras egna profetior och bry sig icke alls om, planen att kolonisera Palestina.
För någon tid sedan kom ett större antal judar till Palestina från Arabien, tillhörande Gads stam. De påstodo sig fått uppenbarelse om att dit återvända, ty "Messias ankomst vore för handen." Då man gaf dem det hebreiska nya testamentet blefvo de ganska förundrade att läsa om den judiske profeten Jesus, som deras landsmän hade behandlat så illa. "Vi äro icke skyldiga till hans död," sade de, "ty våra förfäder, som aldrig återvändt från den assyriska fångenskapen, voro ej i Palestina på den tiden."