Nya testamentets sista kapitel slutar med Kristus såsom "den klara morgonstjernan," och gamla testamentets sista kapitel talar om honom såsom "rättfärdighetens sol." För nya testamentets folk kommer Herren såsom morgonstjernan, och det gäller för dem att vaka genom nattens ensliga timmar för att bli upptagna. Brudskarans upptagande är första tilldragelsen på Herrens dag. Derefter komma straffdomarna, som afslutas med, att Herren framträder offentligt och sätter sina fötter på oljoberget; det är då solen uppgår till dagen, det är då Israel får se honom, blir frälst och jordens förnämsta folk under de tusen åren. Liksom i nordliga länder tiden just före solens uppgång är den allra kallaste, och i sydliga länder denna tid är den osundaste, ity att då strid liksom pågår emellan å ena sidan kölden eller nattens dimmor och osunda ångor och å andra sidan solen, så synes det, att den tid, som föregår Herrens uppenbara tillkommelse, då han nedstiger på oljoberget, skall bli den förfärligaste, jorden någonsin skådat.

På några ställen synes dock, som profeterna räknat Herrens dags början endast från solens uppgång på densamma, såsom i Joel 2:31, der vi läsa, att "solen skall förvandlas till mörker och månen till blod, innan Herrens stora och förskräckliga dag kommer," och Mal. 4:5: "Si, jag skall sända eder Elia, profeten, förrän Herrens dag kommer, den stora och förskräckliga." Uttrycken "stora och förskräckliga" synas visa, att de mena sjelfva höjdpunkten af straffdomarna, då Herren nedgör de stora antikristiska arméerna. Det var denna Herrens dag, som icke skulle komma öfver de troende såsom en tjuf, 1 Tess. 5:4, emedan de voro "dagens barn" och "hörde dagen till," v. 8. Kristus och hans folk skola nämligen döma och regera tillsammans med hvarandra. Det vore då, menar aposteln, lika orimligt, att Guds barn skulle drabbas af detta elände, som om en domare skulle döma sina egna barn, och särskildt om han insatt dem till sina egna meddomare, 1 Kor. 6:2, och medregenter. Nej; det är verlden, som är som en upprorisk stad, uti hvilken konungen har några trogna. När nu staden skall straffas med undergång, sänder han först bud på sina trogna att möta sig på en viss plats utanför stadens område för att der välkomna dem, belöna dem för deras trohet och för att låta dem derifrån hjelpa till med att bombardera staden och till sist få åtfölja honom tillbaka, då stormningen af densamma skall försiggå. Vi skola få vara med honom i det himmelska Jerusalems kamrar, medan dessa förut påpekade förfärliga Herrens bomber slå ned under vredestiden, som synes komma att upptaga 7 år, hvarom mera senare. Att vi såsom hans meddomare, enligt löftet: "Veten I icke, att de heliga skola döma verlden," 1 Kor. 6:2 (se ock Uppb. 2:26, 27), skola hjelpa till att rikta dessa bomber, betyder med andra ord, att vi, genom våra vittnesbörd om den och den stadens, det och det landets större eller mindre motstånd mot evangelium, skola föranleda, att större eller mindre straffdomar bli dem tillmätta.

ANDRA AFDELNINGEN.

Vakna! Vakna!

Uppenbarelseboken. Kap. l-5.

Af det föregående hafva vi sett, att Guds bestämda afsigt är att underlägga sig jorden och ej i längden tillåta ogudaktigheten att rasa som den vill. Som detta ej kan ske genom nåd och barmhertighet, måste han låta det ske genom den ena domshandlingen efter den andra, hvarunder dock Gud tillbjuder dem nåd, som ej förhärdat eller förhärda sig. Vi hafva sett, att han skall göra sig känd såsom Herre[1] och att menniskorna måste välja, antingen att omvända sig eller att utrotas. Satan har haft sex dagar (= 6,000 år) att på dessa vara denna verldens furste och gud. Det är ej för mycket då, att Herren får en dag (= 1,000 år), som tillhör honom. Detta handlingssätt är för resten intet nytt, i ty att Herrens ande redan på Asas tid dref konungen att församla folket och, fatta det beslutet, att "de skulle söka Herren, sina fäders Gud, af hela sitt hjerta och af hela sin själ, och att hvar och en, som icke sökte Herren, Israels Gud, han skulle DÖDAS, både liten, och stor, både man och qvinna." 2 Krön. 15:12, 13.

Sakernas ställning blir mer och mer förtviflad i verlden. Och vi kunna tacka Gud icke endast för Uppenbarelseboken, som visar oss, hvad som komma skall, utan rent af tacka Gud för Uppenbarelsebokens straffdomar, ty de äro de bästa Gud kan sända. Om en person måste genomgå en operation, tycker han ju bäst om, att den företages med det första. Verlden har en operation att genomgå, ty något annat hjelper den ej; bäst då att välkomna knifven. Syndafloden var nog den bästa välsignelse, Gud då kunde sända i ty att menniskornas ondska eljest hade gått så öfver alla bräddar, att den snart förvandlat jorden till ett helvete. Bäst var sålunda att utrota det slägtet och börja ett nytt med den rättfärdige Noas familj.

Uppenbarelseboken handlar sålunda om framtiden, och hvarje tolkning af den, som förlägger densamma eller en del af den till förfluten tid (räknad från den tidpunkt då den skrefs, som allmänt antages vara omkring år 95), strandar ohjelpligt redan emot första versen i boken, der det heter, att Herren visat Johannes, "hvad som snart skall ske" (märk, icke hvad som har skett.) Om någon sålunda skulle påstå, t.ex. att "vilddjuret," 13:1, framställer den gudsfientliga verldsmagten ända från Faraos dagar och sedan hela tiden, eller att gossebarnets upplyftande, 12:5, framställer Kristi himmelsfärd m.m., så se vi, att dessa förklaringar, huru träffande de än må synas vara, ej hålla profvet, då ju dessa händelser redan då tillhörde det förflutna.[2] Att Uppenbarelseboken bör läsas och förstås lika bokstafligt som andra bibelns böcker, är bland annat klart deraf, att Herren sjelf förklarat det, som han talat i bild. Såsom exempel derpå vilja vi endast hänvisa till ett enda kapitel, det 17, der icke mindre än fem den helige andes förklaringar finnas. "De sju hufvudena" förklaras vara "sju berg" och "sju konungar," v. 9; "vilddjuret, som uppstiger ur afgrunden," förklaras vara en konung, "den åttonde," v. 11; "de tio hornen" förklaras vara "tio konungar," v. 12, "vattnen, på hvilka skökan sitter," förklaras vara icke vanliga vatten, utan "folk, skaror, slägter och tungomål." "Qvinnan" förklaras vara icke en verklig qvinna, utan en stad, nämligen "den stora staden Babylon," v. 18, 18:2, som synes komma att ännu en gång träda fram på verldsarenan.

Vi sade, att första kapitlet beskrifver domarens utseende, hans, som vandrar pröfvande midt ibland de sju ljusastakarna eller de sju församlingarna, v. 13, hvilka han hvilket ögonblick som helst kan "stöta bort från sitt rum" och som "håller i sin hand" "de sju stjernorna" eller församlingsäldste, hvilka han hvilket ögonblick som helst kan bortslunga från den andliga verksamhetens firmament, om de ej äro honom trogna. Hans ögon äro en domares, "såsom en eldslåga." Många menniskor hafva en blick så skarp, att det förekommer oss, som de skulle kunna genomborra oss med styrkan deraf; dock är den blicken endast en menniskas. Hvilken skärpa måste det ej ligga i denna blick! Den om Niagarafallet ("mycket vatten") påminnande "rösten," v. 15, och "det tveeggade svärdet," allt passar in på hans framträdande i egenskap af domare. Men han är icke endast domare utan äfven fångvaktare. "Han har nycklarna till döden och dödsriket," han är herskare öfver lefvande och döda. Sedan Johannes, förskräckt af synen, blifvit tilltalad med orden: "Frukta icke, jag var död och se jag lefver" o.s.v., får han nu uppdraget att skrifva domarens varningsord till de församlingar, till Guds folk, med hvilka "domen skall begynna." Må det förunnas såväl evangelister som församlingslärare i våra dagar att få ett sådant personligt möte med Herren, att de sedan må kunna säga de slumrande troende sanningen, lika allvarligt som Johannes gjorde det. Jakob hade haft ett sådant möte med Herren, då han sade: "Sucken icke, mina bröder, mot hvarandra, se domaren står för dörren," Joh. 5:9. Paulas likaså, då han sade: "Dömen derför icke i förtid, innan Herren kommer." 1 Kor. 4:5. Petrus äfven, då han skref: "Och om I såsom fader åkallen den, som utan anseende till person dömer efter hvars och ens gerning, så vandren i fruktan under edert främlingsskaps tid," 1 Petr. 1:7.

Det torde ej finnas något uppdrag, som är så viktigt för Herrens offentliga vittnen, särskildt nu så nära Herrens tillkommelse, som att förbereda Guds församling på dess förestående ransakning. Den blir tvåfaldig, först rörande egandet af lifvet, och för det andra rörande lönen.