Skola alla troende upptagas, när Herren kommer? Det är en fråga, som mycket sysselsätter de troende. Ställen sådana som: "Men äro vi barn, så äro vi ock arfvingar," Rom. 8:17; "de, som hafva dött i Kristus skola uppstå först," 1 Tess. 4:16 (alla sålunda) och "vi, som lefva," (icke några endast) "skola förvandlas," synas tydligt bevisa, att alla de troende skola upptagas. Andra ställen, såsom: "Vaken fördenskull alltid och bedjen, att I mån aktas värdige att undfly allt detta, som skall komma, och att ställas inför menniskans son," Luk. 21:36, och "Genom tron togs Enok bort," Ebr. 1l:5, synas visa, att det är en särskild värdighet, som till och med en troende måste förskaffa sig, och att han sålunda ej bör låta sig nöja med att han helt enkelt är en troende. Den bön, som här omtalas, kanske somliga aldrig bedja. Och om sjelfva förvandlingen skall bli en troshandling å vår sida—likasåväl som en allmaktshandling, å Guds—framställer sig den frågan: Huru många hafva en så stark tro, att de kunna taga ett sådant trossteg?
Att förunnas det stora företrädet att slippa att dö, slippa att genomgå den process, som är hela slägtet förelagd, är ingen småsak. När vi dö, är det ingenting nytt, som vi måste tro oss till. Att själen lemnar kroppen, är en process, som, äfven försiggår med de ofrälsta, och att de troendes andar då höja sig till den atmosfer, för hvilken de passa, och att de ofrälsta sjunka till det rum, som de äro beqväma för, ligger, synes oss, i sjelfva sakens natur. Men då vi skola förvandlas, är det något nytt som måste fram, nämligen den förhärligade kroppen.
Den frågan uppstår lätt här: Om nu de troende, som lefva, skola förvandlas genom en trosakt, skulle man då ej kunna antaga, att detsamma skulle bli förhållandet med de döda, att de äfven genom tro skola frambringa sina uppståndelsekroppar. Vi hafva ibland undrat, om Paulus menade något sådant, då han sade: "Att jag om möjligt måtte hinna fram till uppståndelsen från de döda." Fil. 3:11. Så skulle vi aldrig uttrycka oss, utan hellre tala vi om nödvändigheten af att få en salig död, att komma väl in i paradiset. Skulle man få tro, att Paulus, syftade på denna trosakt med detta uttryck, då är det ej underligt, att han så innerligt önskade att redan här, "vara funnen i Kristus" och att "likbildas till hans död."
Frågan uppstår, huru det då skall gå med svaga kristna, som i tron hafva afsomnat. Vi veta ej så mycket om, hvad som försiggår inom dödsrikets boningar, men ehuru vi ej tro på någon skärseld i katolsk bemärkelse, kunde det dock vara tänkbart, att en mognad, ett fullkomnande egde rum hos de afsomnade uti mellantillståndet. Skola vi finna det underligt, om andens ständiga varande hos Jesus skulle åstadkomma mognad både uti tro och kärlek? Tro i motsats till åskådning skall ej finnas till på andra sidan grafven, men tro i bemärkelse af förtroende, tillit skall finnas der i ännu högre grad än här. "Men nu förblifva tro, hopp, kärlek, dessa tre." 1 Kor. 13:13.
Vare nu med det förut nämda huru som helst, ett är visst, att något sådant tillfälle till att mogna få ej de lefvande troende i det ögonblick, som Herren kommer. De få ej heller någon dödsbädd, som många fått. Nej, de måste vara fullt redo att gå i det ögonblick, man icke vet, eller ock blifva qvar. Likasom uti en jordisk familj oftast finnas sjuka såväl som friska barn, så är det tyvärr ock i Guds församling. Somliga äro "sjuka i ordträtor och spörsmål," andra ligga bundna i girighet, njutningslystnad m.m. De hafva sällan tid att läsa bibeln eller att bedja. De äro afund-sjuka, sjuka i många hänseenden, och de veta, att de så äro. Huru skall Herren kunna taga upp dessa sjuklingar i ett ögonblick till himmelen? Omöjligt! I himmelen finns intet hospital. Förvandlingen har inflytande på deras kroppar, men ej på deras själar. Kan då Gud lemna dem qvar, då de ju, ehuru sjuka, dock ännu hafva lif, äro hans barn? Det förekommer lika orimligt.
Hvad göra? Vår mening är, att vi hålla på att inkomma eller hafva redan inkommit på en tid, då det gäller för dessa sjuka att välja emellan antingen att taga till sig salfvan från Gilead och bli friska eller ock att dö den andliga döden. Vår tro är, att detta myckna talet om Herrens tillkommelse blir antingen till förbättring eller förvärring rörande dessa sjuklingars andliga helsotillstånd. Affärsmannen, som förhärdar sig emot andens röst, som bjuder honom alltid tala sanning; förtalerskan, som gör detsamma, som fortsätter med sitt om skadeglädje vittnande ordsvammel; den enskilde, som märker huru "skämt" och "andelösa ord" drifva bort anden och icke tager det till hjertat; den församling, som märker, huru fester och tillställningar af tvifvelaktig natur suga lifvet ur de troende, och ändock fortfar dermed; den predikant, som vet med sig, att hans ord sakna den smörjelse, som de borde hafva, och det på grund af, att hans enskilda umgängeslif med Gud och hans väntan efter Herrens tillkommelse ej är detsamma, som det en gång var, som ej vågar höja sin stämma emot de synder, hvilka äro i svang inom församlingen, som ser sin hjord försmäkta och dö utan att bekymra sig om Josefs skada på det sätt, att han söker till hvilket pris som helst få den botad—sådana predikanter, sådana församlingsmedlemmar må veta, att de blifva qvarlemnade, när Herren kommer, om ej en förändring inträder.
De blifva dock ej qvarlemnade såsom Guds barn, ty Gud kan ej lemna qvar ett enda af sina barn, äfven om de äro svaga. Nej, dessa äro icke barn, när han kommer, ty lifsprocessen har så småningom upphört, "ämbaret vid källan" (= hjertat, Pred. 12:6) har "krossats" och "silfversnöret" eller lifstråden har "brustit," och de blifva qvar såsom—andliga lik, och sådana måste blifva qvar, äfven om de ej ännu hunnit att blifva utstrukna ur den troende församlingen, ja, äfven om de ännu stå såsom dess lärare; de måste blifva qvar, äfven om hvarken de sjelfva eller andra misstänka, att de blott äro passande att "utspys ur Herrens mun." Med en del går det den vägen, men med en del går det så, att de taga saken mer och mer på allvar. De bedja om att blifva bevarade till hvilket pris som helst. De vänta och längta än mera innerligt efter Herrens ankomst. De bedja derom, de äro glada öfver hvarje trosöfning Herren sänder dem. Och de få såsom Enok den saliga förvissningen, att "de täckas Gud," att de kunna förvandlas, att deras tro skall samverka med Guds allmaktskraft likaväl vid det högtidliga ögonblicket som vid hvarje annan troshandling de utfört. De göra, som Herren gjorde, hvarom vi läsa i Luk. 9:51 (nya eng. öfvers.): "Det begaf sig, när dagarne voro fullbordade, att han skulle upptagas, då vände han stadigt sitt ansigte till att vandra mot Jerusalem." Af de tio jungfrurna blifva hälften fåvitska jungfrur. Af de sju församlingarna var det endast två>, som kunde bestå inför Herrens eldsblick. Skall du blifva qvarlemnad, broder och syster? Skall jag?
Vi sade, att de som göra anspråk på att vara troende, komma att examineras två gånger, först huruvida de hafva lif eller ej, sedan med afseende på vandeln, då lönen skall utdelas. De, som bestå vid första eldsprofvet och verkligen blifva upplyftade till Herrens möte, komma sedan att undersökas, hvilken plats dem skall tillmätas i det rike, Herren skall upprätta. Ett Guds barn, som kanske först de senaste månaderna af sitt lif lemnat sig helt åt Herren och som på grund af att tillfrisknandet ändå skedde, blir upptaget, kommer dock ej att erhålla den lön som andra, hvilka, lefvat hela lifvet med Gud. Och detta helt enkelt derför, att det ej utfört det arbetet, detta må nu vara enskildt arbete eller offentligt, genom förbön, samtal eller vandel, som de andra utfört.
Hvad är det linne, som omtalas uti Uppb. 19:8, hvari bruden skall klädas? Icke de heligas rättfärdighet. Ordet står nämligen i flertal, men som man ej godt kan säga "rättfärdigheter" på vårt språk, så få vi sätta dit "rättfärdiga handlingar" (nya eng. öfvers.) Det är här du väfver din drägt, broder och syster, den du skall bära i evigheten. Hvarje ädel handling, hvarje andefullt ord, hvarje kärleksfull blick, hvarje ren tanke, hvarje uppoffring af sjelfvet, af jaget, af de egna intressena, är att slå in en spole uti den väfstol, en tråd uti den väf, hvaraf din evighetsskrud skall göras. Det är här, vi sitta i väfstolen, det är der, vi bära drägten. Att vara iklädda Kristus, bringar oss in i himmelen, att hafva vandrat i anden gör, att vi der få en kostlig drägt. O, hvem skall hålla profvet vid båda dessa undersökningar! Detta ämne är så vigtigt, att jag knappt kan lemna det, ty det gör mig så ondt att tänka, att en så stor del af de troende af mina landsmän, såväl som af andra folk, skola slappas af uti deras andliga lif och—dö.
De sju församlingarna äro porträtt, och uti en eller annan af dem kan hvarje församling och hvarje troende se sin egen bild. Har du kanske förlorat den första kärleken, såsom den första bilden visar? Hör domen: "Kom ihåg, hvarifrån du har fallit, och bättra dig och gör de första gerningarna. Annars" o.s.v. Se kap. 2:5! Har du Bileams vältalighet på läpparna, men närer fiendskap i hjertat till de helhjertade; har du nikolaiternas rena lära, men ej ett rent hjerta, hör domen: "Bättra dig, annars kommer jag snart till dig" o.s.v., 2:14.