Har tillståndet i församlingen blifvit sådant, att de helhjertade blifvit en hop för sig, och du hör till dessa "andra," 2:24, som icke hafva den förföljelselystna Jesabels lära, "behåll vad du har." Är du "på väg att dö," 3:2, ehuru du "fått och hört" mycket godt af din Gud, behåll den sanning "du fått," "var vaken, eljest kommer jag öfver dig såsom en tjuf." Är du hvarken varm eller kall "utan ljum" och Jesus står utanför din hjertedörr, ehuru du kallar dig troende—Herren "skall utspy dig ur sin mun," då han kommer, han skall lemna dig qvar.
Men å andra sidan: håller du på att tåligt lida för hans skull, då väntar dig "lifvets krona," 2:10; håller du på med att verka, att gå in genom de öppnade missionsdörrarna, 3:8, att få syndare att komma och tillbedja Gud inför dina fötter, v. 9, att tala om Herrens snara tillkommelse och bevarandet från (icke endast frestelsen, utan från) sjelfva frestelsetimmen, d.v.s. från sjelfva den tid, då den stora antikristiska frestelsen och vedermödan går öfver jorden, hör Herrens ord: "Behåll det du har, att ingen må taga din krona," 3:11. Af sju församlingar äro endast två, som slippa klander, och märk, att endast till dessa två, till Smyrna = lidandets församling, och till Filadelfia = brödrakärlekens, missionerandets och vakandets församling, talas det om kronor, nämligen lidandets krona, 2:10, och vakandets och verkandets krona, 3:11.
Kap. 4.
Uti kap. 1 hafva vi sett domarens person beskrifven och uti kap. 2 och 3, huru noga Herren skall taga det med sitt folk. I kap. 4 se vi de frälsta i himmelen efter upptagandet, framställda genom de tjugofyra äldsta och de fyra lifsväsendena; de förra framställande de troende såsom prester och de senare såsom konungar.
Konungavärdigheten blir dyrbar för oss i himmelen, men prestvärdigheten, om möjligt är, ännu dyrbarare. Alla troende äro prester, och en prests embete är att offra, att bedja och välsigna folket samt framför allt att tillbedja. Liksom Jesus offrade sig, medan han var på jorden och nu beder för oss deruppe och sedan skall välsigna oss med det tusenåriga rikets välsignelser samt för öfrigt är försjunken uti att tillbedja fadern, så offrar Guds församling, så länge den är på jorden, andliga offer, deribland äfven "sina kroppar," Rom. 12:1. Och de tjugofyra äldste ses i himmelen bedja för den verld de nyss lemnat, frambärande sina egnas och Guds församlings böner, "skålarna fulla med rökverk, hvilka äro de heligas böner," 5:8, samt få vara medel till välsignelse för jordens folk under de tusen åren.
Men deras allra käraste sysselsättning skall blifva att sitta i en ring omkring den tron, på hvilken den "satt, som var till utseendet lik en jaspis- och sardersten," nämligen Jesus. Jaspisstenen var en strålande hvit ädelsten och sarderstenen en blodröd. Vännen vår är "hvit och röd, utkorad ibland många tusen!" Att betrakta honom, att försjunka i betraktande af honom, att tillbedja honom skall blifva vår käraste sysselsättning. De tjugofyra äldste falla ned och "tillbedja" (se 4:de kap.), så snart de kommit hem, kastande sina kronor inför tronen; v. 10; de tillbedja: (se 5:te kap.), så snart deras brudgum tillkännagifvit, att han ämnar eröfra jorden, derigenom att han tager bokrullen i sin hand, v. 7, 9, 14. De "tillbedja," när slutligen sjunde basunen ljöd och riket var eröfradt, 11:17. Likaså, när i domen gått öfver skökan, 19:4. Deras presterliga deltagande visar sig så skönt uti kap. 5 vid åsynen af Johannes tårar. Johannes, som endast "i anden" var på Herrens dag, förstod ej, huru jordens eröfring skulle gå till och "grät mycket" af oro öfver att kanske till sist intet bättre förhållande skulle bli på jorden—han grät af fruktan, att det icke skulle blifva något tusenårigt rike. Strax skyndar en af de äldste att trösta honom med, att "lejonet af Juda" kan bryta inseglen. Huru skönt påminnas vi ej här om Jesu ord till den gråtande enkan i Nain: "Gråt icke." Der, om ej förr, skall vår kärlek slå ut i full blomma.
Vid ett annat tillfälle framlockar en af de äldste (troligen en annan sålunda) genom en fråga från Johannes mun ett yttrande, som visar, att aposteln förstod att begagna sig af den presterliga tjenst uti att undervisa, som tillhör en äldste. Hans: "Herre, du vet det," bragte honom upplysning angående den stora skaran, att den utgöres af sådana, som komma ur "den stora bedröfvelsen."
Att nu dessa tjugofyra äldste icke äro änglar, synes klart i kap. 7, der alla englar sägas stå omkring tronen och omkring de äldste. Här talas om alla änglarna, och dock om en annan klass, nämligen de äldste. Änglarna skapades troligen alla på en gång. Ibland dem kan sålunda inga äldste förekomma. Vi läsa om deras indelning uti änglar och öfveränglar eller erkeänglar. Vi läsa om "de sju änglar, som stå inför Gud," Uppb. 8:2, om änglar, som "alltid se faderns ansigte." I Dan. 10:13 läsa vi om "de förnämste furstarne"—bland hvilka Mikael är en, han, som i kap. 12:1 kallas "den store fursten"—uttryck, som låta oss förstå, att det finns andra mindre och mindre förnäma.[3] Men om några "äldre" (ordet betyder egentligen äldre) eller yngre änglar vet bibeln ingenting; hvad den deremot vet af är församlingsäldste, såsom representanter af Guds församling redan på jorden. Det är nämligen precis samma ord i grekiskan för dessa tjugofyra "äldste," som användes om församlingsäldste, eller det välbekanta ordet "presbyteros," som åter och åter förekommer i nya testamentet. Om nu "de äldste," som representera Guds församling på jorden, äro menniskor, hvarför skulle ej "de äldste," som representera Guds församling i himmelen, ock få vara menniskor.
D:r Fjellstedt säger härom: "De tjugofyra äldste afbilda de tolf patriarkerna och apostlarna såsom församlingens dubbla grundtal i det gamla och nya testamentet. Deras troner framställa den sanningen, att de utvalda skola regera med Kristus, kap. 20:4, och deras presterliga verksamhet utmärkes genom de hvita kläderna. Kronorna betyda, att segern ar vunnen i striden på jorden. De äro hufvudmän för det konungsliga presterskapet."
Den nya oss så välbekanta sång, som just dessa äldre sjunga, bevisar ock icke så litet: "Du är värdig att taga boken och bryta hennes insegel, ty du har blifvit slagtad och har köpt oss åt Gud med ditt blod" o.s.v., 5:9.