Så långt programmet.

Vidare har kongressen valt en stående kommitté med ett verkställande utskott med makt att handla till nästa möte. Denna kongress är en märklig företeelse och den första i sitt slag, sedan Jerusalems förstörelse, i ty att till densamma ordentligt valda ombud blifvit sända från judiska samhällen. Den har sålunda nationell och ej endast religiös betydelse. Icke mindre märkliga äro besluten, som den fattat. Och särskildt är den andra punkten anmärkningsvärd och det mest i förhållande till Ryssland.

Sionisternas mål är, såsom synes af denna punkt, att förblifva undersåtar under och ansvariga inför det land, hvarifrån de inflyttat, alldeles som missionärerna i Kina, hvilka ej stå under kinesiska regeringens styrelse utan under sina respektiva länders konsuler. Om judarna lyckas få de olika regeringarna att erkänna denna punkt, hafva de dermed gjort sig till stor del oberoende af Turkiet. Och hvarför skulle ej t.ex. Ryssland vara glad öfver att få sända sina tre a fyra millioner judar som kolonister till Palestina, i synnerhet som dessa kolonister vilja fortfarande vara ryska undersåtar! Finnes något enklare och fredligare sätt för Ryssland att eröfra Palestina än just detta! Genom att sanktionera detta steg skulle Ryssland intet förlora utom tvärtom vinna alla möjliga fördelar och icke minst den, att till stor del omintetgöra Englands planer rörande landet. England har nämligen ett högst obetydligt antal judar ibland sig, jemfördt med Rysslands millioner.

Näst Ryssland få ju Österrike och Balkanstaterna och derefter Tyskland fördel af detta steg. Sionisterna kunde aldrig hafva fattat ett mera praktiskt och till sina verkningar vidtomfattande beslut än just det som de hafva fattat. "Konungen af Norden," (Ryssland), har sålunda vunnit en stor fördel öfver "konungen af Södern" (England), men bådas anspråk göras om intet, när Herren nedstiger på oljoberget och tilldömer judarna landet samt der gör dem beroende af sig sjelf allena. Då kommer också hela det åt Israel af Herren tillmätta landet, d.ä. "emellan Egyptens flod ända till den stora floden, floden Frat," 1 Mos. 15:18 att gifvas dem. Med "Egyptens flod" menas utan tvifvel Nilen (och ej den obetydliga s.k. Egyptens bäck) och Frat är detsamma som Eufrat.

När man ser på en karta, blir man på det högsta öfverraskad öfver hvilket ofantligt stort område detta är. Hela landet Gosen med Port Said, Kairo och Sueskanalen, ja Abyssinien, Gallaslandet, m.m. ligger på Palestina-sidan af Nilfloden och skall sålunda tillfalla Israel. Dock icke området der det gamla Memfis var beläget, ej heller den stora staden Alexandria, hvilka ställen jämte större delen af Egypten äro belägna på västra sidan af Nilfloden. Vidare ligger Sinaihalfön och större delen af Arabien emellan Nilen och Eufrat, och det troliga är, att Israel får hela Arabien. Araberna, Hagars afkomlingar, skola ej ärfva med löftets barn, Isak. Gal. 4:25-31. Gå vi till norra gränsen, se vi, att västra Eufratsfloden sträcker sig lika långt åt norr som Hellesponten och Dardanellerna, intagande sålunda det mesta af Mindre Asien. Icke endast Damaskus, Beyrut och Smyrna höra till det området, utan äfven Brassa, Erzerum m.fl. Arabiens och Syriens öknar skola blifva fruktbara och "blomstra som en ros." Es. 35:1. Efter mycket låg beräkning kommer det morderna Palestina att intaga ett tio gånger så stort område som det nuvarande. Den delning af Palestina, som beskrifves i Hes. 47 och 48 kap., är troligen (och likaså hela den der beskrifna offergudstjänsten, m.m.) endast tillfällig och sker kanske omedelbart efter landets öfverlemnande åt Israel. Men som Palestinas gränser sedermera så betydligt utvidgas, är antagligt, att ny indelning sedan företages. Assyrien, troligen kontrolleradt af armenierna, blir under de tusen åren Israels närmaste granne i nordost, liksom Egypten dess granne i sydväst, enligt Es. 19:23-25. Guds ord visar sålunda, hvilka skola blifva arftagare till asiatiska Turkiet efter muhammedanerna. Det blir de två af dem nu förtryckta folken, Israel och armenierna hvilka skola få dela arfvet vid Herrens nedstigande på oljoberget.

Den märkliga "rörelse," Hes. 37:7, bland judarnas "torra ben," söm nu pågår, visar oss på det tydligaste, att Herrens tillkommelse är "nära för dörren." Likaså är fallet med en hel del profetiska tidstal, hvilka utlöpa just dessa åren. Vi komma dermed in på det uti Luk. 21:24 förekommande uttrycket:

"Hedningarnes tider."

Med dessa hedningarnes tider menas de tider, då hedniska nationer erkännas af Gud såsom förare af verldsspiran, hvaremot med "hedningarnes fullhet," Rom. 11:25, menas dem, som skola frälsas af hedningarna, till dess att brudantalet (som ju består af både judar och hedningar) blir fullt. Vi se sålunda, att det förra uttrycket är mycket mera rymligt och vidtomfattande än det senare. Dessa "tider" pågingo, under det att Jesus talade dessa orden, hvaremot uttagandet af "hedningarnas fullhet" ej begynte förrän efter pingstdagen. Dessa tider (se tabell 1) anses hafva begynt med det babyloniska verldsrikets grundläggande.

Guds ursprungliga plan var, att Israel skulle vara jordens förnämsta folk, och i Davids och Salomos dagar var det på god väg att så blifva. Jerusalem var då "härskarinna bland folken, furstinnan i landet." Jer. Kl. 1:1. (Märk icke bland folket och i landet, utan "folken, landen.") Men då Israel blef Herren otrogen, tog Gud det åt Israel tillämnade verldsväldet och gaf det åt Nebukadnesar (eg. först åt hans fader, åt hvilken Nebukadnesar att börja med var medregent.) Att det var Gud, som gjorde det, se vi af Dan. 2:37, 38: "Du, o konung öfver konungar, är den, åt hvilken Himmelens Gud har gifvit riket" o.s.v. "Du är det gyllene hufvudet."

Det babyloniska verldsväldet begynte år 625 f.Kr.[14] och varade 89, år, till år 536, då Cyrus under sin spira förenade både Medien och Persien och dermed det andra verldsväldet, Dan. 2:39, begynte. Äfven detta säges tydligen hafva kommit till på Guds tillskyndelse. Esr. 1:2. Detta—det medo-persiska—varade 200 år, från år 536 till år 336 f.Kr., då det grekisk-macedoniska verldsväldet eller det tredje riket af koppar, Dan. 2:32, begynte dermed, att Alexander den store blef konung öfver Macedonien och Grekland. Detta rike varade till år 31 f.Kr., då det romerska riket grundlades genom slaget vid Actium. Detta är Daniels fjerde rike, starkt som jernet.