Och detta rike skulle sedan först sönderfalla uti två delar, det vestromerska och det östromerska, framställda genom de två benen på vilddjuret, och till sist uti tio riken, framställda genom de tio tårna. Delningen uti två ben begynte redan år 476 e.Kr., då den siste romerske kejsaren, Romulus Augustulus, föll, hvarpå indelningen i tio stater begynte.
Romerska väldets östra gren fortsatte dock att ega Jerusalem ända till år 637 e.Kr., då kalifen Omar intog Jerusalem och det romerska väldet föll för det muhammedanska. Det vestromerska riket, hvarur det nya Europas stater sedan uppkommit, blef sålunda till sist den egentliga fortsättningen af det romerska väldet. Dessa stater hafva hela tiden hållit sig omkring antalet tio, ibland några flera, ibland några färre. De nuvarande äro jemt tio, nämligen: Storbritannien, Holland, Belgien, Frankrike, Portugal, Spanien, Italien, Schweitz, en del af Tyskland och det mesta af Österrike. "Jernet" eller den fasta uthålliga romerska andan, Dan. 2, kunde sålunda ej riktigt "hänga tillhopa" med "leret," d.ä. de förslappade österländingarnas seder och bruk. Riket skulle vara ett "deladt" rike, v. 41, och "till en del starkt och till en del bräckligt." I det vestromerska riket gingo de vekliga folk under, som ej ville böja sig för romerska lagar och författningar; icke så i det turkiska, på hvars område nog bildstodens "ler" hufvudsakligast syftar. Turkarna kunde eröfra "leret" men ej "jernet."
D:r Melin, hvars förklaring af en del af bildstoden är mycket afvikande från den vanliga, tror dock, att jernet syftar på ett visst land och leret på ett annat. Det är intressant att se, huru leret dock skall ega bestånd ända till ändens tid, då det skall krossas tillsammans med jernet, och med kopparn, silfret och guldet. Det romerska riket såsom verdsvälde öfver Palestina räckte sålunda jemnt 666 år, hvarpå vilddjurets tal 666 Uppb. 13:18, kanske syftar (men endast uti vilddjurets föreskuggande uppfyllelse.) Turkarne hafva nu, år 1897, regerat i 1,260 år. Allt detta är nu historiska fakta, hvilka ej kunna bestridas. Och det är på grund af dessa fakta, som man nu, vid tidsålderns förestående slut, begynt att spåra en slags föreskuggande _års_uppfyllelse af de sju åren, eller de 2,520 bokstafliga dagarna, hvilka, som vi förut visat, skola utlöpa emellan Guds församlings upplyftande i skyn och Herrens nedstigande på oljoberget. Det märkliga sakförhållandet framstår nämligen för våra ögon, att det nu i år, då den stora judiska nationalkongressen hållits i Basel för att söka återfå Palestina, är jemt 2,520 år, sedan det babyloniska väldet grundlades.[15]
Men icke endast det, utan dessa 2,520 åren äro, genom turkarnas eröfring af Jerusalem, då den grekiska patriarken Sophonius,[16] som tillika var stadens guvernör, måste lemna dess nycklar åt Omar, delade uti två skarpt afmätta lika halfvor af 1,260 år hvardera, ty det babyloniska väldet varade 89 år, det medo-persiska 200 år, det greko-macedoniska 305 år och det romerska öfver Palestina 666 år. Nu utgöra 89 + 200 + 305 + 666 jemnt 1,260 år (från 625 f.Kr. till 637 e.Kr.), och från år 637 e. Kr, då senare hälften af 1,260 dagar begynte (turkarnes eröfring af Jerusalem,) till år 1897 utgör också jemnt 1,260 år.
Att Daniels 70:de årsvecka (af 7 år eller 2,520 dagar) skulle få föreskuggande uppfyllelse under 2,520 år, var nog något, som han aldrig tänkt på. Lika litet tänkte nog Nebukadnesar, då han var vansinnig 2520 dagar eller "7 tider" (= 7 år,) Dan. 4:13, 20, 22 och 29, på grund af sitt vilddjurslika högmod, att samma vilddjurslika tillstånd skulle fortsätta i verlden lika många år, som han trodde sig vara ett vilddjur i dagar. Nebukadnesar blef ödmjukad efter 2520 dagar, men alla de riken, som komma skulle i verlden, behöfde 2520 år, innan de skulle blifva kufvade. Gud synes här hafva gifvit "ett år för en dag" såsom i Hes. 4:4-6 och i 4 Mos. 14:34; äfven 3 Mos. 26:28 om "de 7 tiderna" (eng. öfvers.), der ordet tid antages betyda detsamma som det gör i uttrycket: "tid, två tider och en half tid" i Dan. 7 eller år, tros syfta på samma långa tid af förtryck för Israel. Herren skall under dessa "7 tider" (7 x 360 = 2520) "tukta dem för deras synders skull."
När Daniel framställde sin fråga: "Huru långt är det till slutet på dessa förunderliga ting?" (nämligen slutet på antikrists skräckvälde, Dan. 11, den stora, nöden, kap. 12:l, Israels frälsning, v. l, och den första uppståndelsen, v. 2), fick han icke endast till svar, när det blir slut på "förskingringen af det heliga folkets makt," utan äfven, att slutet skulle komma "efter en tid, två tider och en half," 12:7. Efter förloppet af den tid, som är framställd genom detta mystiska tal, skulle slutet vara inne.
Det kan synas förmätet, om vi söka tolka detta uttryck om "tiderna," då icke ens den store profeten Daniel förstod dem, som sjelf upptecknade dem. Och ännu mera synes det så, då vi läsa vår frälsares ord i Apg. l:7 till de tolf, att det icke heller tillkom dem att veta dessa tider och stunder, åtminstone ej förrän de fullgjort predikandet af evangelium till "jordens ände," v. 8. Ty att Jesus med uttrycket "tider" ("tider och stunder") uti Apg. l:7 menade desamma tider, som Daniel omtalar, är mycket troligt. Jemf., huru Jesus hänvisar till Daniel i Matt. 24:15: "När I fån se förödelsens styggelse, om hvilken är taladt af profeten Daniel." Daniel talar just derom i kap. 11:31.
För att vi sålunda skola våga hoppas förstå detta tal om "tiderna," måste vi kunna bevisa två ting: 1) att evangelium blef predikadt till jordens ände, 2) att Gud derefter gaf uppenbarelse till någon angående dessa "tider". Dessa två punkter kunna vi—Gud vare lof!—bevisa.
Rörande den första punkten läsa vi i Kol. 1:23, att då Paulus skref detta bref, var evangelium redan "predikadt i hela skapelsen under himmelen." Uttrycket här är starkare än i Apg. 1:8. Häraf bevisas, att apostlarna utförde uppdraget om evangelii predikan öfver hela verlden.
Rörande den andra punkten, se vi af Uppb. 12, att betydelsen af det mystiska uttrycket om tiderna ("tid, tider och half tid") är der förklaradt.