Bägge uttrycken begagnas nemligen utan åtskillnad om qvinnans vistelse i öknen (v. 6, 14). Denna uppenbarelse till Johannes gafs också flera år efter, sedan Paulus skref Kolosserbrefvet.
Uttrycket i Apg. 1:7 bevisar icke ens, att det aldrig skulle tillkomma apostlarna att få reda på dessa tider. Det står icke: det skall aldrig tillkomma eder, utan endast "det tillkommer eder icke," o.s.v. Uttrycket kan endast på det högsta bevisa, att dessa tiders betydelse ej skulle blifva dem klar, förrän de utfört arbetet med evangelii predikan. Allra minst böra de, som, ej tro, att aposteln Johannes, utan en annan Johannes fick "Joh. Uppb.," betona ordet "eder" i detta ställe.
Att nu af dessa verser vilja bevisa, att vi, som lefva sedan evangelii predikan nått "hela skapelsen," Kol. 1:24, att vi, som lefva, sedan Uppenbarelseboken skrefs, ej skulle förstå dessa. tider—vi, som lefva sedan de 1260 dagarna icke endast blifvit oss gifna som förklaring på det der mystiska uttrycket om tiderna, utan som lefva sedan dessa 1260 dagar blifvit uppfyllda (uti dess historiska bemärkelse nemligen), blir i sanning att bevisa för mycket, och det så mycket mer, som Daniel tydligen säger oss, att de skulle förstås vid "ändens tid". Dessa 1260 dagar få ju sin bokstafliga daguppfyllelse under vredestidens sista halfva, men de synas haft en föreskuggande årsuppfyllelse under de 1260 åren från 637, då turkarne begynte eröfringen af Jerusalem, eller från år 638, då de fullbordade den, och till år 1897-98. Uppb. 11:2.
TIONDE AFDELNINGEN.
Historisk och præteristisk tolkning af skrifterna.
Efter den principen af ett år för en dag har man så begynt att studera andra tidstal i Daniel och Uppenbarelseboken, och det är detta, som man lär kalla:
Den historiska uppfattningen.
Under det att vi nu något vilja betrakta detta system att tolka profetiorna, få vi först komma ihåg, att det icke kan vara det egentliga, i ty att Guds ord menar i första hand bokstafligt, just hvad det säger. Kan man nu på slutet upptäcka en föreskuggande uppfyllelse under så många år, så få vi taga det för hvad det är, nemligen en skugga af sjelfva varelsen, som ju aldrig kan blifva detsamma som varelsen sjelf. Vidare kunna vi aldrig räkna på, att profetians ordalydelse skulle kunna fullständigt passa in på de händelser, som inträffa under dessa årsperioder.
Om vi t.ex. anse, att de senare 1260 dagarna i Uppb. 13:5 och 11:2 (42 månader = 1260 dagar) få en föreskuggande uppfyllelse under 1260 år, så kan ju ej den antikrist (vilddjuret), som omtalas i kap. 13:7 och som i kap. 17:11 tydligt säges vara en enda person—"en konung," som skall härska under denna tid af 1260 dagar, lika litet som den falske profeten, som skulle Verka lika länge, blifva en enda person. Ty en person kan ju ej lefva så länge som 1260 år, utan då måste man tänka på något system, som varat i 1260 år, och blir det vanligtvis tydt på påfvedömet och muhammedanismen.
Men bibeln säger, att dessa två vilddjur äro två personer, och detta är den egentliga betydelsen. Likaså med de två vittnen och deras 1260 dagar, de kunna då ej tolkas på två personer och 1260 år af samma skäl, utan på en hel rad af vittnen, som uppträda emot det uppkommande påfvedömet m.m. Vi må sålunda ej låta oss så tjusas af årsdagsuppfyllelsen, att vi glömma den egentliga, så tjusas af den historiska tolkningen, att vi glömma den bokstafliga, som är den futuristiska (d.ä. den, som hör till framtiden). Detta är så mycket vigtigare att betänka, som den historiska tolkningen har en utomordentlig tjusningskraft, då man med den ej gerna kan undgå att göra beräkningar rörande tiden för Kristi tillkommelse.