"Ja väl, men se bara till, att du icke låter dina vänner missbruka ditt namn till att förråda ditt hemman! Ja, ja, min käre Simon, jag har hört, att du skall vara en redlig man och trogen undersåte, som icke hållit med den blodsugarn Klas Fleming och hans anhang, men du är ju dock icke så gammal ännu, hvarföre har du ej gripit till vapen, för att stå emot den landsförrädaren?"
Erik Liljeholm satt tyst nedlutad i slädan, utan att synas höra på samtalet. Han hade genast i den fremmande igenkänt hertig Carl, hvilken, alltid verksam och outtröttlig, äfven nu begagnat det lilla slädföret, för att med egna ögon undersöka förhållandet med ett klagomål öfver några soldater, hvilket insupit ifrån bönder, som tillhörde hertigens parti.
Huru herr Erik skulle finna sig till mods vid det oförmodade mötet, är lätt att tänka sig. Äfven Sigrid hade med bäfvan och förskräckelse igenkänt sin faders dödsfiende. Hon satt framföre i slädan och drog sig tillsamman som om hon sålunda trott sig kunna undgå hertigens genomträngande blickar. Hon kunde ej hindra att en ofrivillig darrning skakade henne vid ljudet af hans röst.
"Hvad är det för folk du har i slädan med dig?" frågade hertigen.
"En blind gubbe med sin flicka, som brukar leda honom. Jag bjöd dem att få åka, efter jag hade godt rum."
"Flicka du, dra ryan, som ligger bredvid dig i slädan, öfver dig, och sitt ej der och kuttra för kölden som en höna", ropade hertigen åt Sigrid. Knappt medveten af hvad hon gjorde åtlydde Sigrid befallningen, och hoppades nu på att åtminstone hon icke skulle fästa uppmärksamhet, sen hon blifvit mera undangömd. Att vådan för hennes far blefve densamma, om ock endast hon blefve igenkänd, fann hon lätt. Hennes far var visserligen nogare förklädd, men huru hoppas, att han skulle undgå hertigens skarpa blick. Under fallen lade hon sin hand på fadrens fot, det var henne som en tröst att få vidröra honom.
"Du har välgjorda remtyg på din häst", fortfor hertigen åter till Simon. "Det är väl gjordt på egen gård, tänker jag? Se det är just konsten det för bonden, att ta allt i egen knut. Hvar penning som man spar, den har man. Hästar lär du väl ha i spiltan som syrsor i spiseln, jag ser nog hurudana lejon de här äro?"
"Ah käre herre, icke har det varit tider nu för bonden att hålla hvarken hästar eller andra kräk i öfverflöd, och nog har man fått slita om man någon skeppa råg velat ha i boden, och de flesta ha fått tugga på rena barken, så långt de kunnat."
"Ja se, det skall dock bli annat regemente nu. Icke behöfver bonden rädas, att herrarna ska skinna honom som den köttmånglaren Fleming och hans anhang och hans knektar och ryttare gjorde. Nog skall det snart bli pinn före. Det skall bli en annan dans för hoppatossa, och jag skall väl med Guds hjelp så räkna med dem, att jag skall räkna dem i galgen. Farväl nu Simon, tack för skjutsen, der kommer min egen släda."
Hertigen hoppade af, kastade sig i sin egen släda och var långt borta innan Simon hann sansa sig af förvåning öfver den förnäme gäst han, utan att veta det, haft på sina medar.