"Kära morkär", sade Sigrid en dag, på sitt vanliga lugna sätt, "hvarför gör J er så mycket bråk och vedermöda. Tar herr Sivard Oxe godset af oss för intet, så må väl hans fru laga här i ordning åt dem."
"Nej, se det skall aldrig ske, att någon, och minst hon, den uppblåsta hönan, skall säga att någon behöft städa efter mig. Ha de lismat sig till herr Eriks gods, så skola de ändå inte kunna kasta spott och hån på honom för min skull."
Innan kort hade fru Metta, med träget bestyr, fått allt i skick, och nu flyttade hon med sin dotter till det lilla Wiken. Huru bittra än fru Mettas känslor voro, då hon lemnade sitt fädernegods, så glömde hon ej att ordentligt och noggrannt medtaga den lösegendom, som hon möjligen kunde. Herr Sivard Oxe hade nemligen låtit tillsäga, att fruntimmerna kunde medtaga allt linne, gångkläder, köksredskap och dylikt, som fanns i herrebyggningen.
"Det var då ändteligen en gång en gladare nyhet", sade fru Metta en dag till Siri. "Grannas Lasse kom i går aftons från Åbo, dit han varit för att sälja fisk, och han visste berätta att Enevald Fincke kommit hem från sin resa."
Öfver Sigrids ansigte for en rosenröd sky och hennes blå ögon fingo en stjernlik glans, men hon svarade intet. Fru Metta varsnade ej eller något ovanligt hos henne de följande dagarna, om icke att hon oftare än vanligt steg opp från sin spinnrock och gick till det lilla fönstret, samt att hon slutligen flyttade rocken dit och satte sig så, att hon kunde se utåt vägen.
Men under den stilla ytan blomstrade en hel vår af kärlek och glädje, på den ungas kinder växte opp nya rosor, och i hennes ögon strålade nya stjernor. Men dagar förgingo, dagarne blefvo till veckar, och Enevald kom icke till Wiken; från Sigrids kinder bortvissnade småningom rosorna, ur ögonen försvann åter stjernglansen.
Fru Metta knotade: "Hvar i herrans namn dröjer herr Enevald. Icke kan han invända något emot dig, för den orättvisa domen emot din far. Sjelf har han ju med njugg nöd undgått dylik. Icke kan jag tro, att han är en sån stackare, att han vill öfverge dig för det dina föräldrar blifvit fattiga. Skall han ej begripa, att sedan han en gång fäst dig, är sådan motgång icke skäl till att bryta. Med den man engång fäst, delar man ljuft och ledt, liksom man och hustru. Det skall jag väl visa honom, det. Nog berättade fru Hellevi om det hördes om honom från Warschau, Nåh, hvad skulle Siri tro hvad något! Nej, hon trodde på ingenting; men jag tänker det väl allt kunde vara sannt, ty icke aktas ju en ung karls ära att lida af såntder. Men icke plär sådant fjesk hindra dem, att hålla sitt gifna ord." Hon vandrade härunder fram och åter på golfvet, och såg ut som om hon velat bjuda Enevald på duell. "Är det ej nog af, att herr Erik skall måsta gömma sig och lefva som en bonde i ödemarken, och i jemn fruktan för fara, skall man nu få detta till att sörja öfver!"
Sigrid teg, och spann blott stilla.
Veckar gingo allt flera, Sigrids kind blef blek, hennes öga matt. Vinterns sol skimrade mot trädens snökristaller, men allt satt Sigrid i kammarn och spann, och ideligen spann. Icke grät hon, icke klagade hon, men hon var färglöst blek och hon spann, såsom århundraden sednare, en maschin fortfar att spinna, äfven sedan ingen mera vakar öfver den.
Ett bref till fru Metta anlände ändtligen från Åbo. Deruti låg den förlofningsring, Enevald emottagit af Sigrid. Brefvet innehöll endast få rader. Enevald ville, skref han, till fru Metta återställa ringen, då numera ingen närmare förbindelse kunde komma i fråga, och Sigrid förmodligen längesedan önskat sig vara fri.