"Tackar ödmjukeligen, jungfru, som har godheten bjuda, men icke skall jag så förgäta mig. Vill ock hafva äran framföra mitt ärende. Tillåt mig fråga om jungfrun erhållit något bref från min salige herres syster, den unga jungfru Hebla?"
"Nej, icke på mycket länge i dessa oroliga tider."
"Allt sen min salige, unge herres frånfälle, har min enda återstående önskan varit den, att få frambära hans herredömes sista farväl och helsning till hans fru moder; men kort efter min ädle, unge herres död, nedlade mig sorg och saknad på sjuksängen. En långvarig svaghet gjorde det omöjligt för mig, att sen våga på att försöka färdas den svåra vägen, antingen öfver Qvarken, eller Norrbotten om. Jag hade emellertid dock afsändt en skriftlig relation, men nu har hennes frudöme låtit mig tillhandakomma ett bref, deri hon säger sig önska, att af mig mundteligen få höra allt om min salige, unge herres slut och sista dagar. Men säger hon tillika, att jungfru Hebla hade med en tidigare lägenhet skrifvit till jungfru Sigrid, för att be eder, om möjligt, utverka hos eder fru moder tillstånd att få öfverresa till Stockholm. Detta bref har väl förkommit, som så ofta sker. Men behagar jungfrun eller fru Metta se det, som här står, så ålägger mig hennes frudöme, fru Ebba, att infinna mig hos fru Metta Liljeholm, för att erbjuda min ödmjuka tjenst att till Stockholm ledsaga jungfru Sigrid. Min salige, käre, unge herres syster, jungfru Karins sinnes- och helsotillstånd lär vara mycket sorgligt, och sedan hennes frudöme lyckats utverka tillstånd att få hafva hos sig en ung vän till henne, hade jungfru Hebla skrifvit för att fråga, huruvida jungfru Sigrid ville till viljes göra jungfru Karins längtan efter henne."
Fru Metta gaf genast sitt bifall; hon hade nu börjat lära känna Sigrid nog, för att veta, det under den stilla ytan bodde styrka, och att bästa sättet att förströ henne, vore att gifva henne tillfälle att vara verksam för andra, och att hon skulle göra våld på sig sjelf att öfvervinna sin egen sorg, för att kunna vara en tröst för de af olyckan så hårdt slagna.
Johan Bertilsson visste nu ytterligare om de Flemingska fruntimmerna berätta åtskilligt. Isynnerhet hade han hört att jungfru Karin lidit så mycket af Welam de Wyks död, att man fruktat, det hon icke skulle uthärda med det nya slaget: förlusten af den älskade brodren.
För Sigrid syntes det tungt, att ännu mer aflägsna sig från sin far. Hon förebrådde sig nu, att hon varit sin moder till så liten glädje denna tid, men hon fann att hon kunde vara till någon tjenst för de vänner, hon älskade så högt, och sålunda var äfven hennes beslut snart fattadt, ehuru det fordrades en nästan våldsam kraftansträngning, för att öfvervinna den domning, åt hvilken hon hängifvit sig.
Fru Metta fick nu fullt opp att uträtta, för att utrusta Sigrid med varma resplagg och en dugtig vägkost. Hennes drägt för öfrigt var icke svår att ordna. Hon reste icke till nöjen och sällskapslif, och den sorgdrägt hon bar, emedan hennes far ansågs död, var äfven nu den lämpligaste. Det var icke till ett glädjehus hon skulle komma. Sjelfva färden var dyster, som tiden det var. Färden gick längs stranden af Bottenhafvet. Dess yta låg till det mesta bunden af isen, men på längre afstånd hördes ännu stundom de svarta, dystra vågorna bryta med dån mot iskanten. Sjelfva landet gaf icke en gladare anblick. Vägen gick genom de trakter, der klubbekriget våldsammast härjat, och de öde liggande byarna; det visade endast ruiner och elände. Snötäcket, som låg öfverallt, dolde dock månget förödelsens spår och gömde, att tegarne lågo oodlade och gräslupna. Sällan syntes någon qvinna eller ett barn; någon kraftfull karl, ännu mera sällan. Knappt mera upplifvande var det, om Sigrid någongång försökte, att ge sig i samtal med någon af de få menniskor, som här sågos till. Dessa yttrade blott glädje öfver att de män gått under, hvilka varit för Sigrid de käraste, och hvilkas sak hon varit van att anse som fäderneslandets egen, och hvilkas åsigter varit rättesnöret för hennes tankar och önskningar. Af hertig Carl, den man som hon lärt sig att tänka på endast med en slags fasa, just af honom väntade nu detta folk att se sin framtid betryggad, och gjorde sig högst ljusa förhoppningar om huru det skulle bli bra, blott han blefve konung.
Långsamt gick resan, ingen skjutsinrättning befordrade den vägfarandes fortkomst. Med ackord och många omgånger, lyckades det dock för den omtänksamme och erfarne tjenaren, att alltid skaffa hästar, och så gick dock småningom färden framåt.
XXXVIII.
Hvem är den höga qvinna, som sitter der i det tarfliga rummet, stödd emot en ländstols höga karm? Det mycket grånade håret, benadt midt i pannan, ligger struket åt ömse sidor. Öfver den fotsida svarta drägten ligger en bredfållad hvit duk, stucken i kors öfver bröstet. Djupt nedlutande sin panna i handen, sitter hon så, timma efter timma, vecka efter vecka, utan tårar, utan klagan, endast sällan bytande ställning eller yttrande något ord.