Dessa och dylika tankar sysselsatte fru Metta beständigt, och slutligen mognade hos henne beslutet, att icke låta saken aflöpa så lätt för Enevald. Hon hade ju ovedersägligen rätten på sin sida. Det var rätt så bra att Sigrid var borta, hon skulle väl ändå vara för "tafatt" för att vilja "taga itu med saken på allvar."
En vacker dag satte sig fru Metta i sin släda, och reste in till Åbo.
Mäster Sigfrid Aronsson Forsius satt, ifrigt sysselsatt med sina beräkningar, vid ett bord, hvarpå stodo uppstaplade en mängd besynnerliga instrumenter, deglar, böcker, flaskor, och mångahanda ting, som ingen, knappt han sjelf ens, kunde förstå sig på. Han lade handen på sitt papper och sade: "Hvad man dock lättast finner är stjernornas verkande i väderleken såsom ock temperamenterna i lefvande och växande ting, ja ock i de nedra elementer, och de kunna visserligen temperamenterna höja och afficiera till något; men kunna de väl tvinga menniskan emot sin vilja. Detta må betänkas, ty deraf beror sakens utveckling. Mycket beror ock af den ställning och konjunktion stjernorna skola utvisa." Efter att en stund hafva suttit försjunken i tankar, sade han i det han reste sig från sin plats: "Jag måste förskaffa mig en ny lappmudd för att begagna under nätterna, jag tar ju dock mesta delen min hvila derute, och den gamla pelsen är helt blanksliten af denna stora och värdefulla astrologiska skatt, (han lade härvid handen på en stor bok i folio) hvilken är min trogne följeslagare under mina vakor, och som då ligger på mitt bröst. Men nu kan den ej mera hållas stilla på muddens nötta skinn, utan skrinner och faller ner om jag slumrar och gör sålunda otidigt buller, deröfver Daniel Hjorth så ofta gjorde sig lustig. Ack Daniel, Daniel", sade han efter en stunds begrundande, "hvart hafva dina syndiga tankar och sträfvanden efter orätt gods och falsk ära fört dig? Ack, så öfverger förståndet sin boning, då den vanhelgas och det heliga förnuftet ställes i det ondas tjenst. Daniel, Daniel, du lät icke varna dig, utan gick förräderiets orena vägar. Du skulle bli stor, du skulle bli rik! Hvad är du nu, en fängslad dåre i lumpor och slagen i bojor lik ett vilddjur, för att icke skada andra menniskor. Sådan är guldets demoniska makt, då det beherskat oss, och vi ej förstå att fängsla den gyllne draken och det röda lejonet."
Mäster Sigfrids tjenare inträdde varsamt och sade att en fru, som sade sig heta fru Metta Liljeholm, begärte att få tala vid mäster Sigfrid, och icke gaf sig till tåls, ehuru han invändt att hans herre vore sysselsatt med sina lärda beräkningar.
"Moder till den unga jungfru Sigrid förmodligen", sade mäster Sigfrid. "Bed henne stiga in och sitta ned i den yttre kammaren. Jag har redan slutat mitt arbete och vill blott ställa det undan, emedan jag i dag ej mera ernår återtaga detta. Sedan skall jag genast uppvakta henne."
Snart trädde mäster Sigfrid ut ur sitt arbetsrum, och frågade hvad fru Metta åstundade. Denna svarade, sedan hon kastat en litet misstänksam blick på ett par underliga käril, som stodo på ett skåp: "Mäster Sigfrid, den som väl gör blir ofta sökt. J hafven vänligen hjelpt min unga dotter i hennes förlägenhet, när hon ville rädda sin trolofvade. Nu tänker jag, att J väl ock viljen hjelpa henne att komma till sin rätt. Bättre än någon annan kunnen J veta, hvad hon för honom gjort. Och nu har den menediske menniskan skickat henne ringen tillbaka. Är jag väl skyldig att se mitt barn lida och sörja? Kunnen J säga det, mäster Sigfrid? Mycket god och hjelpsam hafven J varit emot min stackars dotter, då hon hade så mycken svårighet att få denne samme herr Enevald till lifs, och att få honom vårdad. Derföre beder jag eder ock nu: hafven J gifvit bröd, så gifven ock smöret dertill, hafven J hjelpt henne då, så hjelp nu ock, att hon må få rätt! Måtte väl högvördige biskopen, mäster Erik, gifva henne upprättelse och ålägga herr Enevald att uppfylla sitt löfte att äkta henne. Skall hon lida nesa och skam, för det hon blifvit fattig? Skall hon derföre öfvergifvas och smädas, liksom den, som ondt skulle gjort?"
"Det är sålunda er mening att biskopen och domkapitlet må ålägga honom att hålla sitt löfte och gifta sig med jungfrun."
"Mig synes, att hans högvördighet denna gång icke skall kunna neka mig rätt, då jag kan skaffa vittnen på, att herr Enevald lofvat henne tro; och då jag äfven kan åberopa eder, som vet huru kärleksfullt hon betett sig emot honom."
"Gillar jungfrun sjelf, att söka förmå honom hålla sitt löfte?"
"Sigrid var ännu nästan ett barn, då han trolofvade henne", svarade fru Metta, undvikande ett direkt svar, "hon har nu länge fäst sig vid honom, såsom sin blifvande herre och man. Hon lider alltför mycket af den sorg och nesa han tillfogat henne, att icke hon gerna skulle vilja hafva allt godt igen."