Fru Ebba suckade djupt och sade, efter några ögonblick, liksom till en fortsättning af hvad hon emellertid tänkt vid sig sjelf: "och sedan att veta huru dina fiender af hvarje den minsta anledning, ja ofta utan all anledning, göra om dig berättelser, hvilkas lögnaktighet hvarje barn borde kunna inse!"
"Se, min stolta Ebba är ju som hvarje annan qvinna", sade Fleming leende, "gråter öfver hvad klaffarena säga."
"Skulle jag icke det? Huru känner icke jag dig, den ädle! Men menniskorna känna dig icke så, och ditt namn skall gå till efterverlden med de fläckar, som lögnen vidhäftat det, och som illviljan utbredt. De, som efter oss lefva, skola tro hvad de hört."
"Hvad mera, blott Han, som öfver oss lefver, ser sanningen, och det som inom mig lefver, nemligen samvetet, säger att jag handlat redligt. Domen öfver död man, är mäktig, Gud är mäktigare."
"Många finnas, som säga att herr Klas dock kunde en mohn jemka med sig, utan att göra orätt. Att det vore fäderneslandet nyttigare att gifva med sig, än att stå på Konungens rätt i det yttersta."
"Nej, vid Herren Gud, icke", utropade Fleming, i det han höjde sin hand och lät den åter falla på bordet. "Sanning och rätt äro alltid desamma, om än tusende skrika om att det är bättre nytta af att ljuga och bedraga. Nytta är bra, men ärlighet varar längst."
"Jag erhöll i dag ett bref från min syster, drottning Cathrina. Hon ber mig, åter en gång, föra talan för enighet och eftergifvenhet."
"Nå, hvad har väl din höga fränka att påstå?"
"Om du så tillåter, vill jag läsa opp brefvet:
"Till oss älskelig, ärlig och välbördig qvinna, fru Ebba, herr Klas
Flemings till Qvidja och Svidja, vår kära syster, gunsteligen.