"Och dock, Hebla, har han så gjort,"
Hebla såg några ögonblick på Peder, Sedan sade hon långsamt: "Peder, jag har icke sett dig sedan vi båda voro barn. Din pant brände mig som eld de första dagarna, men snart sade mig en inre öfvertygelse: Peder Baner skall icke handla lågt eller oädelt! Hvad han än må företaga sig, skall han handla rätt. Och så gömde jag lugnt din pant, och fruktade den ej. Du säger mig nu sjelf, att du burit hand på din konung, den ädle Gustaf Adolf, af hämdlystnad, blind, vild och okristlig hämdlystnad. Peder Banér, min barndomsvän, min barndoms Weli, hvarföre du än må tala så, men jag — jag tror dig icke!"
Peder böjde ett ögonblick sitt knä för Hebla, fattade hennes hand och såg henne i ögat i det han sade: "du präktiga, ståtliga jungfru. Herren har varit så nådig och gifvit mig tillfälle att få hämnas, hämnas på sonen till min faders mördare! Jag har burit hand på min konung, men icke för att mörda, utan för att frälsa honom från döden."
Heblas blick lyste i glädje. "Men säg då du, som leker med mina ord, säg då ordentligt, hvad allt detta vill säga."
"Du vet att vi slagits mot dansken i vinter. Vid en träffning på Wittsjöns is, brast den under fötterna på kungens häst. Inom ett ögonblick låg konungen nere i vaken. Guds nåd tillät, att jag var nog nära för att hinna till. I samma ögonblick, som jag grep fast i konungens arm, brast isen äfven under mig. Jag lyckades emellertid få tag i en starkare iskant med ena handen och höll konungen oppe med den andra. En ryttare, som kastade sig af hästen hann fram, lyckades hjelpa konungen opp. Jag var så utmattad, att jag icke mera kunde hålla mig oppe, ehuru jag nu hade blott mig sjelf att sörja före, men i detsamma hade ock min bror hunnit till vaken och han lyckades taga mig opp. Ser du Hebla, hade den lyckan varit mig beskärd, att få rädda vår unge, ädle konung, då hade jag fordrat min pant af dig, nu kan jag endast fråga: kan viljan gälla för verket? Har jag löst min ed? Dig valde jag till domare genast när jag aflaggt min ed, och jag lofvade mig sjelf, att icke återse dig förr, än den vore löst. Nu kommer jag för att fråga dig: Återger du mig min pant? Är min ed löst? Jag kunde ej komma genast, min tjenst band mig; jag har brunnit af otålighet. Säg mig, hade jag rätt att komma, är min ed löst?"
Hjertligt räckte Hebla honom handen och sade blott det enda ordet:
"Weli."
"Hebla, flicka, måste jag då fråga dig om du förstått mig, om du känner namnet på den längtan som drifvit mig till dig, då min ed band mig fjerran? Behöfver jag säga dig, att mitt lif var utan dag, och att jag dock ej fått söka sol? Säg, i vill du ha ord, Hebla, behöfver du dem?"
Högt rodnande lutade Hebla sitt ansigte emot hans bröst och sade:
"Nej, Weli, icke behöfver jag ord."
"Du sade mig, att det namnet kan betyda broder; kalla mig icke så."
"Låt mig säga så, under det namnet har du vuxit in i mitt hjerta."