Fru Ebba reste sig hastigt. "Gud bevare att så skulle förhålla sig. Ett sådant ohyggligt lefverne, som höres från Raseborg, från Grefve Axels underhafvande, måtte väl icke drabba någon der jag kan något förmå. Ett sådant pinande och skinnande lär väl heller ingen annorstädes komma i fråga, men mycket mindre vore redan illa."
"Ja, vår granne på Kapellstrand ger ingalunda heller godt exempel. Folket der klagar mycket. De påstå att när herrn far ut kring ägorna, så begagnar han en liten vagn, som drages af hans bönder, i stället för hästar, och han sjelf kör och för piskan. Sådant kan väl Qvidja-fogden icke våga försöka; men jag träffade nyss Ola från Nygård, som öfver ansigtet hade en lång röd strimma. Den hade fogden slagit honom med ridspöet när han red förbi och karlen ej bugade sig nog djupt för honom. En annan karl, som sade sig heta Måns från Skogstorpet, mötte jag med hustru och barn på isen. De höllo på att vandra bort, för att de icke kunnat erlägga den skatt fogden pålagt torpet, emedan mannen legat hela vintern sjuk och hustrun hade svårt att ens skaffa dem hvad de för hvarje dag behöfde till att äta. Jag gaf mannen hvad han behöfde för att betala för sig, att han skulle få stanna qvar. Sådant der törs fogden ej företa i de närmare gårdarne, men kommer man på en mil från hufvud-gården, så börjar sådant spörjas. J ser således, morkär, att det är godt att jag vistas något derute, för att taga reda på oskick."
"Var uppmärksam, min käre son, se till att allmogen ej må förtryckas, men se ock till att du icke tror på en hvar som löper med sqvaller. Sanningen måste alltid utletas innan man dömer. Visserligen äro våra underhafvande födde till att tjena oss, men att sörja för deras trefnad och lycka, och med godhet bemöta den ringe, måtte väl alltid vara herrarnes skyldighet, då de af Gud erhållit den stora förmånen att vara födda i ett högt stånd och äga makt och förmåga att skydda den ringa."
XII.
Mäster Sigfrid Aron Forsius och Daniel Hjorth bebodde hvar sitt rum på ömse sidor af samma förstuga, hvarigenom de gjort hvarandras bekantskap och äfven åtföljdes hem ifrån sitt besök i Ståthållarens hus; men åtskiljdes i farstun, för att hvardera ingå i sitt rum. Så snart Daniel hann in till sig, utbröt hans länge återhållna vrede och han brast ut i ett ohyggligt skallande skratt. "Daniel — ja, det var så du skulle lyckas; det var så du alltmer skulle närma dig henne, genom städning i skick och drägt! Men hon skrattade ju dock ej, nej, ty hon hånlog! Och fru Ebba, denna qvinna, så stolt och dock så vänlig emot hvar och en! Tillgjordhet, fikande efter menniskogunst. Försök att låta henne ana att vanbördingen vågar älska hennes dotter och den försmädliga nedlåtenhet med hvilken hon i dag afstyrde mannens vidare förolämpningar, skulle snart förbytas till ett ännu hånligare förakt, och hon skulle låta sparka ut mig som en hund. Stolta qvinna, du skall, du måste förödmjukas, huru det än skall ske, hvar jag än skall finna den häfstång som skall sänka detta stolta hus och höja mig ur stoftet. Dominus admirabilis! du tål ej att den fattige studenten bar en drägt som anstår en herre, för att du sjelf ej har vett att kläda dig bättre än en bonde. Ha! hvad hade jag brytt mig om hvad den grofve besten gjort, ett åtlöje som han är för sina gelikar, blott hon ej sett det. Hvad hade jag brytt mig om honom! På honom hämnas mig ju hvarje sidenklädd herre som skrattar åt hans grofhet, på honom hämnas mig ju hvarje, om än så ringa, Stockholmare som talar sin välljudande svenska och skrattar, när den förnäme mannen, i de höge herrarnes bildade krets, talar sin simpla finska brytning. Ja, detta är simpelt, det är sannt, dock talar jag ju sjelf detta samma fula språk, som förråder den simpla härkomsten. Herrarne vid hofvet, de lägga alla bort denna brytning, om än de från början haft den; men sotnäsan, han ser hvarken till höger eller vänster och förstår ej ens att han härigenom gör sig till en bonde. Nej i sanning, hans förolämpande skulle ej hafva rört mig, ty han har ingen talan i en sak, der sirlighet och smak komma i fråga. Men hon såg det! Att måsta tiga, att måsta tåla som en stackare! Och detta försmädliga leende på hennes ansigte. Ha! Jungfru Karin, du föraktar den fattige studenten, men vänta, kanske kan ännu detta husets stolta hufvud släpas i stoftet och Daniel Hjorth, den ofrälse studenten, kan få makt, — makt. Har du sett, stolts jungfru, huru stundom en ofrälse förmår fälla i stoftet många stolta ädlingar? Men hvarföre går jag alltid åter dit, och kryper för deras nådiga blickar? Hvarföre gör jag mig frivilligt till ett mål för deras stolta hån, och tål deras öfvermod? Dock — Daniel, är du icke orättvis? Rådde väl hon för att du blef förolämpad? Kanske var det blott mitt uppretade sinne, som förespeglade mig detta leende på hennes läppar. Tanken på allt detta kan göra mig vansinnig. Men — är icke det redan ett vansinne att höja blicken till Katharina Fleming? Dock icke så, hvad frågar kärleken efter rang. Kunde jag kasta en blick in i framtiden, såsom man säger att den der lärde narren der i andra rummet skall göra, han, som blef helt bortblandad af den stora äran att få komma i ett högt oppsatt hus; nå, hur vågar han väl umgås med stjernorna, de äro dock högre oppsatta. Men jag vill försöka, kan han lyfta en flik af framtidens täckelse för mig, så duger bekantskapen dock till något."
Daniel inträdde följande morgon i mäster Sigfrids rum, men denne satt så upptagen af sitt arbelf, att han antingen ej märkte honom eller ock ej brydde sig om att afbryta för den ankommandes skull. Han skref och uppläste halfhögt för sig sjelf det han skref. "Guld, aurum, doab arabisk, är den renaste metall, som varder födt af rent figeret qvicksölf, såsom ock af rödt och icke brännande svafvel, begge delarna väl förblandadt och tempereradt med hvarann. Det är välsmakande och välluktande. Hafver ock synnerlig kraft att draga till sig, ty det deras sinne och affecter som deruppå se, lockar och vänder till sig, att de det begära, älska och efterstå."
"Guld, ja ni har rätt, mäster Sigfrid", utbrast Daniel, "ja, detta är det. Guld, mycket guld, äfven det kan något utjemna olikheter. Mäster Sigfrid, kan ni lära mig att göra guld?"
"Icke så häftig, Daniel. Den svåra konsten är icke hastigt verk; med högsta skäl må man härom säga: ars longa, vita brevis. Har jag ock heller aldrig sjelf ännu deraf producerat; men vill du denna konsten lära, så kan du det visserligen, med trägna studier, så långt bringa, att du, om herren spar lif och helsa, kan dig denna artem auream lära. Dock torde du med ditt lätta sinne ej detta tålamodet äga."
"Huru lång tid kunde väl åtgå dertill?"
"Diligentia est mater studiorum. Är du flitig och enträgen och aldrig försummar planeternas conjunction och den stund då de visa gynnsamma tecken, kan du väl på en trettio á yratio år dertill hinna, kanske tillochmed på något mindre, ehuru du nu är rudis in mathematica."