Stolt och högrest stod fru Ebba inför de församlade krigarne. "Ädle herrar och riddare", började hon nu sitt tal. "Dem ibland eder, som med sanning och ärlighet äro den goda saken tillgifne, och som med nit och trohet stridt för sin konungs sak, dem tackar jag ännu en gång för deras mod, för deras sjelfuppoffring. Men här finnas ock, Gud bättre, män af annat slag. Ännu har ingen qvinna i slottet uttalat ordet kapitulation, det var männen förbehållet att denna gång vara de mjukaste. Vore alla så till sinnes som jag, så skulle ej hertigen få in slottet så länge en hand finnes, som kunde kasta en kula åt fienden."

"J veten ännu icke, eders frudöme", utlät sig nu Bengt Söfringsson, "att vi svårligen kunna kasta några kulor. De af hertigen köpta förrädarne, hafva icke allenast förledt folket att öfverlöpa, men äfven att förstöra skytteriet. Alla kanoner äro dels fyllda med sand och jord, dels förnaglade. Vi stå här redlöse, så herren sig förbarme öfver oss. Ingen utväg finnes att göra motstånd."

Ett ögonblick gaf fru Ebba vika för sin djupa smärta och sade nästan bittert: "Ha, hvad kan icke menniskan uträtta med en fast vilja! Det har jag lärt mig af honom, som aldrig tvekade, aldrig bäfvade, när han skulle följa det rättas väg; och som aldrig räddes att öfver sig draga hertigens svåraste vrede, i sitt försvar för sin konungs rätt. Men J, J blifven för edra hufvuden, J bäfven för hertigens straff, och stån ovissa om J bören följa edert samvete och göra det rätt är och förtjena eder konungs nåd, eller om J bören underkasta eder hertigen, derföre att han nu står här närmast med sin här. Gingo väl alla förrädare hädan? Nej, jag förstår nu, att jag varit en godtrogen qvinna, som litat på falska vänners råd, och trott på dem, som voro min ädle makes fiender! Dock, förebråelser hjelpa intet, att klaga vårdar jag mig icke. Försvaras kan icke slottet, sägen J. Krutet förslår ej heller att spränga det i luften, dock kunde något dermed uträttas. Det nya slottet kunde väl dermed förstöras. Väljen alltså, J, som ännu stån eder konung trogne, väljen emellan att kasta eld i krutet, eller uppgifva fästet. Gifve Gud att ni hade håg till att välja det förra, det vore dock en hederligare död, än att hängas af hertigen, som väl blir mångens lott. Ädle herrar och riddare, tron dock icke att Ebba Stenbock är otacksam, hon känner väl att ibland eder finnas de, som äro trogna som i eld pröfvadt guld, men hon känner ock, att ännu här finnas förrädare, och detta bragte på hennes tunga ord, som endast voro ernade åt några få här närvarande. Ädle herrar, besluten nu som eder bäst synes, mitt arbete är slut. Ebba Stenbock förstår icke att uppgifva ett fäste."

Fru Ebba bugade sig och gick långsamt bort. Hon inträdde slutligen i det hvalf invid slottskyrkan, der Klas Flemings lik ännu stod bisatt, och der nedsjönk den stolta qvinnan afsvimmad på den kista, som inneslöt de qvarlefvor, dem hon lofvat bevara för ohelgande, men numera ej förmådde skydda.

XXII.

Mikaelidagen ingick. Slottet hade kapitulerat, hertig Carl skulle intåga. Alla fruntimmerna i slottet hade samlat sig omkring fru Ebba, liksom sökande stöd hos henne. Stor ängslan rådde. Hvar och en ägde någon kär person, hvilken kunde drabbas af hertigens vrede. Och dock hade man ännu ej lärt sig så frukta hans stränghet, som sednare, när många blodsdomar hade lärt finnarne förstå, att trohet mot deras lagligen krönte konung vore förräderi och straffades som sådant, just af den, som sjelf satte alla fjedrar i rörelse, för att inkräkta thronen. Harm, vrede och sorg jäste inom fru Ebbas bröst, der hon satt omgifven af de öfriga fruntimmerna; men hon yttrade icke ett ord. Omsorgen om slottets uppgifvande hade hon helt och hållet lemnat åt Bengt Söfringsson och öfrige officerare.

Då nalkades henne Olof Sverkerson, af bönderne sednare Olof Perkelson kallad, för sina många gånger utöfvade förräderier, än mot den ene, än mot den andre, allt huru han tyckte för ögonblicket vara det för sig fördelaktigaste. Han framsteg med en ödmjuk bugning och sade: "Hans fursteliga nåde har låtit sig berätta, det här icke skall vara ärligt spel. Man har sagt honom, att eders frudöme någorstädes låtit lägga det krut, som här fanns qvar, till en mina, för att spränga den i luften när hans fursteliga nåde skulle deröfver passera. Han har derföre sändt mig för att utbedja sig nöjet af edert sällskap, på det han åtminstone icke må blifva utan angenämt medfölje på himmelsfärden. Han anhåller derföre att ni, såsom artig värdinna, må emottaga honom vid porten af edert hus."

"Sådant ens eget sinne är, sådant väntar man det hos andra", sade fru Ebba med nästan hvita läppar. Derpå steg hon opp från sin plats, kastade en blick omkring sig på fruntimmerna och sade: "Stannen här alla, denna förödmjukelse må ingen annan än jag bära."

Med långsamma, men jemna steg vandrade fru Ebba utför trapporna, öfver borggården, genom hvalfvet, ut till slottets tunga port, som nu stod öppen.

Mot slottet marscherade de hertigliga tropparna. I spetsen för dem syntes hertigen sjelf och någre hans herrar. Hertigen kastade stundom en bister blick opp emot det fäste, som trotsat hans makt och fällde några föga vänliga ord. Hans sinne, uppretadt öfver slottets försvar, hade ännu ej hunnit blifva mildare genom medvetandet att nu hafva vunnit sin afsigt. När han kom så nära, att han blef varse den öppna porten och bemärkte att fru Ebba stod der, utbrast han: "Getingboet har dock fått lof att ge med sig. Roligt vore att veta hvad käringen der nu menar. Jo, jag tänker Ryttarkajsa skall få lära sig att steka sill, i stället för att glödga kulor. Får väl lära sig att räkna ärter för granater, Dragonmaja. Hade god lust att hänga hennes kjortlar som klocka på slottstornet, med henne sjelf som kläpp i klockan! Nå, när vi nu väl få fästet inne, skall väl detta finneupproret ta slut."