Efter en stund tillade Carl, som kanske ansåg nödigt att urskulda sitt tilltag: "Hvad skullen J mena, om man här kunde hitta på medel att få flottan på litet bättre fötter, utan att behöfva betunga allmogen med nya pålagor? Hans Kunglig Majestät i Polen sänder oss väl föga något, och visserligen behöfva vi hafva flottan i godt skick till hans och rikets tjenst, på det han icke må behöfva hyra sig fremmande fartyg, om han behagar till sitt arfrike komma, om hvilket vi så ofta anhållit hos honom. Veten J väl, herr Peder, ofta gömmes gull i stoft och mull. Hafva icke mina sagesman farit med munväder, så finnes i denna kista icke något lik, men väl en skatt."
Allt modigare hade fru Ebba rest sig opp under det fursten talade. Hon tycktes nu hafva återvunnit hela sin stolthet vid den beskyllning, hertigen uttalat, och med ödmjukhet i blick och hållning svarade hon: "Ja, en skatt i sanning, ty häri gömmes ett hjerta, som var det ädlaste, trognaste och redligaste! Men denna skatt kan dock Eders Furstliga nåde icke vinna. Detta hjerta slår icke mer!"
Under det dessa ord vexlades, hade locket hunnit lyftas af kistan, och derinne syntes nu qvarlefvorna af hertig Carls bittraste fiende, den stolte, mäktige, bottentrogne royalisten, Klas Fleming; han, som skref sig ståthållare öfver Finland, riksamiral, Svea rikes marsk, friherre till Wik, herre till Svedja och Qvidja, och som nu endast företedde en bild af förgängelse, ehuru den mäktiges lik genom balsamering var skyddadt mot förruttnelse.
Orörlig stod fru Ebba. Ej en tår i hennes öga, ej en ryckning i hennes anlete utvisade för den, som varit hennes makes dödsfiende, hvad hon kände. Hertigen betraktade en stund under tystnad, stoftet af den man, som varit honom det svåraste hindret på hans väg till makten, och den klippa, mot hvilken alla hans anslag brutit sig och fallit till skam. Slutligen grep han med handen den döde i skägget och sade: "Ha, du min gubbe, lefde du än, så sutte ej ditt hufvud mycket säkert nu."
Med en stolt höjning på hufvudet svarade fru Ebba: "Lefde han, så stode icke Eders Furstliga nåde här. Han hade väl gett Eder annat att göra än att komma vid sitt skägg!"
Dessa fru Ebbas stolta ord har sägnen förvarat, men icke hvad hertig Carl derpå svarade. Det hände stundom, att ett djerft språk icke misshagade honom. Det syntes, som om han deri skulle funnit ett slags förvandtskap med sitt eget sinne.
XXIII.
Sedan hertigens folk besatt slottet och noga ransakat att intet förräderi kunde vara anlagdt och sålunda ingen fara mera var för handen, hade fru Ebba erhållit tillstånd att bege sig till sina rum, der hon befalltes att qvarstadna, och vakt ställdes utanför dörren. Äfven hennes döttrar fingo på begäran lof att komma in till henne, men med vilkor att sedan der qvarstadna.
Sigrid erhöll icke samma tillåtelse, och yrkade den icke heller med all möjlig ifver. Hon fruktade att på det sättet bli stängd från hvarje underrättelse utifrån, och hon kände ännu ej hvilket öde som drabbat hennes trolofvade. Han hade icke varit bland de uttågande tropparna, icke heller bland dem hon genom fönstret sett på borggården sträcka gevär. Var han fängslad, var han sårad, kanske död? Hennes oro steg med hvarje ögonblick, hon visste ej till hvem hon skulle kunna vända sig, för att få upplysning. Sedan fru Ebba var fånge, hade Sigrid intet värn. Hennes far var ibland dem, som under Stålarms befäl nu tågade opp mot Tavastland, sedan de blifvit afskurna från slottet.
I sitt bekymmer vände sig nu Sigrid till Stålarms maka, fru Elin Fleming, och bad denna taga henne under sina vingars skugga. Fru Elin svarade bekymrad: "Kära jungfru Sigrid, väl ville jag vara eder till skydd och beskärm, men är ju sjelf värnlös. Icke kan J dock bege eder till någon af edra slägtingar på godsen häromkring, om ni än finge lemna slottet. Hertigens soldater sägas nu hålla på att plundra hos våra och konungens vänner. Stanna då hellre hos mig tillsvidare."