Anna var högst nyfiken att få titta in i hertigens rum, så att hon gerna hade åtlydt befallningen att uppbära ölet, men när hon såg på Sigrid och varsnade den ångest, hvarmed denna bad att få aflösa henne i tjensten, så svarade hon: "Gu signe er, jungfru. Nog hade jag gerna gått sjelf, men så J ser ut, har väl ingen hjerta att neka er, som alltid är så färdig att göra en hvar till nöjes. Men kannan är tung för en sån liten fin hand, må hon veta, jungfru."
Sigrid grep ifrigt kannan och följde efter tjenaren, utan att hvarken denne eller postkarlen gjorde någon anmärkning. Så snart hon inträdt i rummet, befriade tjenaren henne från sin börda, och väntade att hon skulle bege sig bort, sedan hon, som han trodde, fått tillfredsställa sin nyfikenhet. Men i dess ställe pekade Sigrid på en dörr vid hvilken stod en annan tjenare och frågade: "Är Hans Fursteliga nåde der?"
"Tyst, tyst! Der äro herrar, och i rummet der innanföre är hertigen sjelf. Nu måste ni gå bort, att ingen kommer och träffar er här."
Sigrid stod qvar, betänkande huru hon skulle kunna ställa till, för att slippa in till hertigen. Tjenaren uppmanade henne allt ifrigare att bege sig bort, och var högst förlägen då hon ej åtlydde honom. Att åstadkomma något buller, vågade han alldeles icke. Härunder öppnades den inre dörren och en gammal herre utträdde. Hans undersättsiga figur rördes fram åt golfvet med bastanta steg och något krökta knän. Den mörke, barske mannen syntes icke mycket kunna väcka Sigrids förhoppningar om hjelp, men i blicken låg dock något vänligt och frimodigt. Sigrid vände sig till honom och bad med låg röst i de mest bevekliga ord, det han ville antingen sjelf ge henne tillstånd att ur slottet föra en svårt sårad, eller om han ej kunde tillåta detta, att han då ville utverka det hon finge gå in till hertigen för att bedja honom sjelf derom.
Med ett vänligt ögonkast på den unga bedjerskan, svarade den gamle krigarn: "Hans Furstliga nåde har förbjudit att bortföra någon sårad officer. Man vet ännu icke hvad han öfver dem besluter. Alltså, vore han än eder fästman, såsom det synes mig, så kan nu härvid intet göras. Och hvad angår att få bönfalla härom hos fursten sjelf, så torde det föga hjelpa. Icke heller vågar jag bedja om att få införa eder. Hans Furstliga nåde hör visst en och hvar af trogne svenske män och qvinnor, som hos honom vilja söka rättvisa, men vill icke besväras af husets folk och deras böner och klagomål, ty de hafva icke gjort sig sådan nåd värdiga. Gå derföre bort, unga flicka, icke hörer hertigen eder."
"Ack, hvad har väl jag stackars, unga barn, gjort emot Hans Fursteliga nåde? Haf dock barmhertighet med mig. Kanske har ni sjelf en ung dotter. Ack, hon ber med mig till edert hjerta."
Den gamle krigarn strök sig om sitt gråa skägg. Han blef varm vid tanken på hus och hem. "Nå, så stå nu då der vid dörren och vänta så länge. Hans nåde går rättnu härigenom. Försök då om ni kan få honom att höra eder."
Vänta, hon måste vänta! Och hon kände med ångest hvad Enevald led för hvarje ögonblick och huru möjligen hans lif berodde af snar hjelp. Hon tyckte sig känna, huru de smärtor som anföllo honom, skuro genom henne sjelf i hvarje ögonblick. Men hon måste dock vänta, någon annan utväg ägde hon ej. Hon måste ju, tillochmed, anse för en lycka att henne tilläts att vänta; och dock blef denna väntan henne för hvarje ögonblick mera olidlig.
Tjenaren hade emellertid slagit öl i bagaren, och infört den i de inre rummen. Derifrån återkom han och ställde sig äfven att vänta invid ölkannan, som qvarstod på bordet. Nu hördes liflig rörelse i rummet invid, dörrarne slogos opp och ut trädde några herrar, bland hvilka den, som syntes främst i raden, bar en jernhammare i handen. Det ljusa håret, den höga pannan, öfver hvilka tre glesa lockar lågo platt tillkammade, för att dölja att den var kal, den böjda näsan, de skarpa blå ögonen; allt instämde med den beskrifning, Sigrid hört om hertig Carl, så att hon lätt gissade att det var denne stränge herre, som hon såg för sig. Hertigens blick föll genast på tjenaren och ölkannan. "Ären J icke, som vanligt, slösare och öleskändare! Står icke der, nu åter, en hel stor drickeskanna med präktigt öl och andfalles? Ölebultar ären J alla, och dock viljen J icke hafva omsorg om att ölet hålles godt. Ställes det sedan andfallet på bordet, så grinen J nog, och viljen hafva nytt; men se, sådan soppa man kokar, må man supa, och den som grinar åt ölet, han må dricka vatten. Se till, Göran du, att detta präktiga ölet der, icke får förstöras, utan ordentligt slås i muggarne, som ställas på svennebordet." Han tycktes erna tillägga ännu mera, men varsnade i detsamma Sigrid, och fäste med någon förvåning en skarp frågande blick på henne. Ett ögonblick bäfvade hon tillbaka, men sansade sig snart, och innan hertigen hade hunnit yttra den fråga, som syntes sväfva på hans läppar, fattade hon mod och trädde ett par steg fram. Derpå böjde hon knä och sade: "Nådige herre, värdigas förlåta och bönhöra!"
Temmeligen vänligt såg hertigen på den unga flickan, öfver hvars anlete hvilade ett drag af så djup smärta, men tillika så mycken sjelfbeherskning, att det syntes nästan oförenligt med ansigtets milda, barnsliga drag.