"Emedan Hans Furstliga nåde så befallt. Hvad annat?"
"Hafven J då, mor, åtagit eder befattningen att vara fångvakterska? Detta synes mig illa och skymfligt. Icke är detta hus ett fängelse, och icke J en fångvakterska. J måtte väl icke gå in på denna hertigens åstundan?"
"Hans nåde har härom tillsagt åt Jörgen Bahr, och hvad min herre och man i mitt ställe lofvat, det vill jag uppfylla!"
"Herr Jörjen må vara eder herre, men det öfvergår hvad han har rätt att befalla, att min salige faders hus skulle blifva ett fängelse."
"Min son, betänk, att du talar med din moder och kom ihåg den vördnad du är henne skyldig. Det gör mig ondt att behöfva påminna dig härom."
Denna påminnelse gjöt genast lugn öfver Welams uppsvällande ifver. Han kände sjelf sitt lifliga lynne, och fruktan att förgå sig mot modren var alltid nog för att svalka honom, så snart han kände sig bli varm. Han stod en stund tyst, men tillade sedan med bedjande röst: "Min morkär, kunnen J icke ändra detta beslut?"
"Nej, Welam, och vill det icke heller. Hans Furstliga nåde har förordnat, och mig synes bäst, att så sker. Jag är öfvertygad om, att det skall lända dig sjelf till fromma. Dessutom tänker jag visst icke förödmjuka mig inför dessa damer, så att du kan vara helt lugn."
"Att bära aktning för de olyckliga och i hvad man kan, mildra ett hårdt öde, icke är ju det att förödmjuka sig, moder!"
Äter en stund teg den unge Welam och gick långsamt fram och åter på golfvet. Slutligen stadnade han vid sin mors knyppeldyna och sade: "Mor, jag åtminstone kan icke vara med om detta. Jag reser i morgon till Hufvesta. Ni må använda mina rum för edra gäster, om så fordras, för att de må få det beqvämare och mera enligt sin börd. Så länge min faders hus är ett fängelse, bor åtminstone jag icke der. Förlåt mig, morkär, jag kan icke finna mig der. Men då ni en gång åtagit er denna ledsamma sak, så hoppas jag att ni åtminstone gör hvad ni kan, för att edert hus må blifva för dessa damer en så dräglig vistelseort, som det är möjligt, och att ni behandlar dem som gäster och icke, mera än oundvikligt är, låter dem känna att de äro fångar."
"I sanning, det måtte icke vara till lycka, som hertigen hedrat vårt hus med detta förtroende, då det genast medför den påföljd, att min son glömmer sig nog långt, för att vilja undervisa mig i mina skyldigheter. Dem vill jag dock hoppas att jag kände innan du blef född."