"Bosch, bosch! skulle jag gifva perlan sanning åt ett orent djur! må han storkna i lögnen. I morgon skall hon föras. Jag vill låta Fatme derom underrätta henne, på det hon må vara beredd och pryda sig på det bästa".
Fröjdas icke Vali då hon hör att den stolta dagen nalkas. Tänker hon icke på den glädje hennes moder skulle känna, om hon visste att hennes dotter skall uppnå den högsta jordiska lycka hon för henne kunnat drömma. Nej, Vali sitter dyster, tyst som en marmorbild. Omkring den sorgsna röres den gamla negrinnan Fatme. Hon pratar och vill roa den bedröfvade sköna. Hon prisar hennes fägring, hennes lycka. "Åh håh, herren öfver alla herrar, trons ljus, verldens beherrskare; ja, du kan väl ha skäl att vara alfvarsam och tänka på hur du skall rätt förstå att skicka dig i den stora ära som väntar dig. Men var glad, sköna Vali. Ingen skönare blomma än du har ännu bestrålats af den lysande solen. Allah bevare dem, Kasseki Sultana, månan, och dertill alla stjernorna i Seraillen, de äro säkerligen alla strålande af fägring, Allah bevare mig ifrån att vilja skymfa dem, men jag har ju icke haft lyckan att se dem, och din fägring ser jag med dessa mina båda gamla ögon. — Åh håh, en otrogen, en oren kafir skulle visst du vara ernad före! Han trängde sig in till hans nåde paschan, (Allah göre hans lefnad lyckosam), och ville köpa dig. Tvi sådan hund".
Hastigt blef Vali uppmärksam. "Ville han köpa mig, säger du?" frågade hon ifrigt.
"Ja barn, ja, sådan dåre! Han sade att det vore en frank från det strandade skeppet som ville ha dig. Jo kan man tro! Jag hörde det alltihop berättas af slafvarne derinne".
Valis anlete liknade en sjö, som bestrålas af solen och återstrålar glans från hvarje våg, men hastigt skymmes solen af moln, och dystra, mörka, svalla sjöns böljor.
"Så ja, så der skall du stråla, nu är du skön! Ånej, barn, tag nu icke det der sorgsna utseendet igen. I morgon när du föres till Seraillen, skall du ta den der vackra minen på dig".
"I morgon, i morgon redan?"
"Ja hans nåde, Paschan bad mig derom underrätta dig, och bad mig pryda dig på det skönaste. Nå nå, ge dig nu då inte så förskräckligt. Lägg dig nu att sofva, att du må vara blomstrande i morgon".
Men Valis öga sökte icke ny glans i sömnen, det läskades icke ens af tårar. Ångestfullt kastade sig den unga på divanen, der hon skulle hvila. "Han bad mig bedja; men ack, profeten sjelf har ju befallt, skulle hans lag väl brytas för en qvinnas skull, hon är ju skapt blott för mannens nöje, hennes väl eller ve är ju ett intet! Min fader, min fader, kan du ej höra din dotters rop — ack nej, min fader har ju sålt mig för penningar. Moder, du älskade ju din lilla flicka; ack nej, ack nej, äfven hon ville ej befria mig om hon kunde, hon skulle glädjas åt min lycka. Broder, du stolte, unge broder, du krigare som kämpar för friheten, hjelp den arma Vali. Ack nej, nej. — Du är en ädel krigare, Vali blott en stackars flicka. Hon måste dö, ack, men får dock ej dö!"
"Hvarföre fick Vali fägring? Icke till glädje för sig sjelf, genom det hon kunnat glädja den hon älskar. Dock fägringen är ju hennes, kan hon icke kasta bort den? Men ack — han skall icke bry sig om den fula. Hon skickas till bazaren, hon säljes till slafvinna åt en fattig man, hon får träla och släpa med tungt arbete. Dock — hvem vet — han söker henne ju; han skall icke älska den fula Vali, men han skall ha medlidande med henne, han skall kanske köpa henne till slafvinna åt en skön qvinna, som han väljer till maka; han, som ej vill ha mera än en att älska. Vali skulle få tjena henne, få pryda henne, få göra hennes sinne gladt med sin vänliga, uppmärksamma tjenst, och han skulle fägnas deraf".