Frid vare med dig, med henne som gläder ditt hjerta och med dina barn.
Frihet och lifvets fullhet vare eder".
Hildred.
"Sångernas Clenmor sjung, låt tonerna ljuda från harpans strängar. Sjung en sång om mannabragd, om krigets blodiga rusande lek. Låt tonerna skalla som svärdsklang mot sköldar; men sjung ock skönhetens pris, lät sången smälta som det milda echot om qvällen när lugnet hvilar öfver Loch Lomonds vatten; då sjelfva gnyet af korsade vapen återstudsar från Ben Lomonds klippa mildt och smekande som vågsvallets röst".
Villigt grep Clenmor harpans strängar vid höfdingens ord, och tonerna brusade fram likt bergforsens vatten. Men hastigt höjde sig en man från sin plats nära höfdingen, der han sutit högt ofvan vasallerne, än högre från tjenarene vid bordets nedra rand. Det var Dougal, Hildreds fosterfader, mannen med den dubbla synen. Fram steg han till sångarn, ryckte ur slidan sin dolk och for med den öfver strängarne, som klagande med ett skarpt ljud föllo, tvers afskurna, från hvarandra. Lik blixten ur nattens moln flög blicken ur höfdingens öga. "Dougal, tidigare bragd nöts ut, räcker ej för alltid till sköld för stundens dåd — ögonblickets svärd afskär lätt framtids blick. Gå!"
Högt reste Dougal sitt gråa hufvud och sade: "Alldrig skall Eakins dotter höra sång, som prisar skönheten hos den, som en dag skall sitta efter henne vid Corallins sida, på den plats som tillhör höfdingens maka. Må Corallins svärd drabba den gamle Dougal, han vet att dö!"
Han qvarstod ett ögonblick och lemnade sedan långsamt salen.
Blek och stel som en bildstod satt den stolta Hildred, Corallins maka, endast de nattsvarta ögonen lågade.
Men höfdingen sjelf satte sig åter ned, fattade en silfverpokal bräddad med vin och tömde den häftigt i ett drag, fyllde den åter och räckte den åt sångarn sägande: "Drick, Clenmor, drick, låt vinet elda sångens eld; göm bägarn, låt dess silfver trösta strängens silfver".
Sångarns mulna blick klarnade, men ingen sång öfver värdens frikostighet kunde nu höjas enligt sångaresed, ty brustna lågo harpans strängar. Och nu reste sig Corallin och sade: "Opp, pilar och bågar! Skyndom! Ett ypperligt jagthorn för den, som genomskjuter skölden der på pelarn".
Opp rusade männen alla och grepo till sina vapen. Skrämd af blicken ur Corallins öga hade den unga Edith dragit sig tätt intill Hildred, liksom sökande skydd. Den sachsiska flickan fattade ej ännu rätt höglandets mål. Hon hade blott sett, men ej förstått hvad som föregått. Nu blickade hon opp mot Hildred och såg dennas stela blick fästad på sig, och hemsk i sitt sinne, utan att rätt veta hvarföre, drog hon sig åter längre ifrån henne, och bjöd till att fästa sin uppmärksamhet vid männens vapenlekar.