"Lif är kärlek".
Vill du höra sagan om Kalmas[1] dotter?
[1] Förgängelsen.
Dunkel framrinner Tuoniströmmen[1]. Hvem skymtar i dimman på dess strand? Hvem nalkas mörka Manala hemmet?
[1] Underjordens flod.
Kalma står på andra stranden. Hon kallar Manalas jungfrur: "Kalmas döttrar, Tuoni[1] nalkas det dunkla hemmet, den starke mannen, jordens herre, nalkas med byte. Stolt är bytet som han för. Kalmas dotter, du den yngsta af dina systrar, fatta årorna, flytta båten till strömmens andra strand".
[1] Döden.
Redan flyter båten sagta fram på det dunkla vattnet. Tuonelas[1] flicka ror med tysta åratag, hennes blick hvilar i fjerran der Tuoni nalkas. Hvem medför den starke, den alltförödande? Bleke yngling, din vext bådar styrka i hvarje muskel; huru har du låtit besegra dig? Dina lockar falla trotsande ned på ömse sidor om en stolt panna, din knutna hand omfattar ett stort svärd och ännu thronar vreden öfver dina ögon, röd brusar bloden ur såret i ditt bröst. Din var styrkan, din var skönheten, hvarföre låter du Tuoni bortföra dig?
[1] Dödens hem.
Men nu hördes en ton från harpans strängar, en sakta flägt krusade det matta vattnet, en sång hördes, orden hördes, Kalmatars båt stannade. Tuoni stannade ej, han skyndade framåt sin gång.