"Det är för sent, du gamla sångare" ropade Kalma på stranden. "Tuoni återger ej det rof han fattat. Skynda med färjan, från Manala återvänder ingen".
Men fullare ljöd sången, kraftigare klingade orden, ordets makt besegrade jernets. Maktlös fällde Tuoni den mot rofvet sträckta handen. Ynglingen slog upp sin blick.
Hotande ljöd Kalmas stämma i dunklet: "Ha du gamle deroppe, öfvar du ännu dina trollrunor? Din makt skall dock snart se sitt slut".
Men i båten satt Kalmatar. Hennes blick hvilade på ynglingen, den ljusnade småningom vid tonerna, en tår föll ur hennes öga, den första som der uppstigit.
Åter ljöd Kalmas stämma hotande i dunklet: "Kalmatar, du din moders yngsta, gå, följ det flydda rofvet ut i verlden; fäst dig vid hans sida, sug blodet ur hans sår, kraften ur hans senor; återhemta till din moders hem hvad henne blifvit frånröfvadt. Icke må lifvet vinna seger öfver döden! — Kalmatar gå!"
Vid den vaknande ynglingens sida stod Kalmatar, liknande nattens dimma på ängen. Nu reste den unge krigarn opp sitt hufvud och famnande honom stod Kalmatar, glad att föra honom hem till sin boning, men då utbrast han: "Vik hädan spöke, vik under jorden om du dädan kommit, eller till luften om ditt leda hem är der, eller i vattnet, om du är fiskens syster eller äfjans dotter; eller sök dig ett hem i luftens alla fyra väder, du troll". Kalmatars blick föll hemsk på ynglingen, men vid hans åsyn smög åter en tår i hennes öga och hon sjönk undan, som en fallande dimma, en skymtande skugga.
Men i sitt eget hem på det stolta Hamila låg den bleke ynglingen på en bädd. Vid hans sida satt hans moder och beströk sakta den sårade med undergörande salfva, och band deröfver fina bindlar.
På afstånd stod den rika flickan, hon som lofvat blifva den sårades brud; men hon talade intet, utan stod blott i dörren och blickade inåt rummet. Då susade en kylig fläkt genom dörren invid henne och Kalmatar stod vid den sårades hufvud. Förfärad for den unga bruden tillbaka, och störtade sanslös ned på gården; och den sjuke ville opp för att hjelpa henne, men hans moder lade honom åter varsamt ned och den starke ynglingen låg der som ett barn, då modren hastade att hjelpa den afsvimmade.
Men Kalmatar hviskade sagta: "En kyss på dina läppar och du vore min; men ack, i min moders gårdar, der förstöring och tillintetgörelse bo. Kärlek är lif. Hvarföre skulle dödens jungfru älska? Unna mig blott att stundom stå vid ditt läger, att stundom se dig lycklig vid hennes sida, hennes, hvars hjerta hyser varm blod och kanske varm kärlek, men som dock ej kan älska dig som jag! Förskjut ej den arma från lifvet, från ljuset, från dig". Och Kalmatar böjde sin bleka panna mot sina sammanknäppta händer inför ynglingen, som betraktade henne med fasa och bjöd henne gå.
Åter skymtade Kalmatar bort, endast vid den sanslösa flickan stannade hon, strök mildt med sina kalla händer den afsvimmades gyllne lockar och lade sin hand på hennes panna; men då hon slog opp ögonen smög sig den arma bort med en suck.