"Norna, hör mig. En af stammens barn, en anförvandt till Corallin, gifte sig med en låglandets son, en sachsare, och flyttade med honom till hans hem, der hon äfven födde ett barn. Fader och moder dogo ej längesedan och Corallin tog vård om den värnlösa flickan, i hvars ådror stammens blod rinner. Han hemtade henne till sitt hus, och hon har vistats der sedan. Låglandsflickans gyllne lockar, hennes smil och hennes månskensögon hafva förtrollat Corallin. Sachsarnes veka flicka, som endast förstår att i kammarn leka med nålen, har förhexat den starke. Norna är mäktig, du råder öfver naturens krafter. Häf denna förtrollning som binder Corallin, jaga bort sachsarnes flicka".
"Har Hildred läst i sin makes själ?"
"Länge har jag fruktat den lismande, veka flickans smil, i dag är jag säker. Dougal, med den dubbla synen, har sett henne som Corallins maka".
"Är Hildred icke dödlig?"
"Ja, jag är dödlig, ja, och efter mig skall kanske en annan blifva Corallins maka. En annan skall äga hans hjerta, en annan skall vara hans barns mor. Han skall glömma Hildred; och en annan skall dela hans ära och sitta vid hans sida. Ha, och min Eakin, min späde, han skall ingen moder äga, och en styfmoders öga skall afundsamt se Corallins förstfödde. Dock, vare det än så, blott icke denna Edith, denna Sachsarnes docka, detta svaga strå som brytes vid blotta ljudet af svärdens klang. Höglandshöfdingens maka skall icke vara svag, hon skall tåla höra vapnens gny och icke bäfva att se blod. Solen får ej finna henne i sin säng, vårdarinnan af det stora huset, hundrades matutdelerska. Sachsarnes flicka hvilar förvekligad på sina dynor och tjenarinnorna förstöra det rika förråd jag sammanlagt. Blef någonsin tartanet slut i Hildreds kamrar, om än femtio af männen behöfde drägter? Sachsarnes flicka har lärt sig läsa i bok, i stället för att spinna, att skrifva med penna, i stället för att väfva. Norna, lär mig häfva den förtrollning som fängslar Corallin".
"I morgon skall Norna komma till höfdingens gård".
Norna kastade tillsamman några bränder, som glödde i ett hörn af hålan och påkastade nytt ris som uppflammade. Röken hvirflade opp mot hålans hvälfning och försvann genom osynliga remnor.
"Elden är varm i Nornas håla som i höfdingens sal. Gå icke än, hör stormen, hör regnet. Norna fruktar dem icke, hon bor i regnet, hon bäres af stormen; men dessa makter ödmjuka sig icke inför jordens väldige. Gå icke än, kinden är blek, handen darrar".
"I morgon", sade Hildred, utan att svara på Nornas inbjudning att dröja.
"I morgon, om än vind och våg och sky lägga sig deremot".